En engelsk vän och jag har startat ett fiktivt förbund för befriade löneslavar: The Movement of the Liberated Wage Slaves (Molwas). Det är en frihetsrörelse i den bokstavliga betydelsen att den rymmer två personer som rör sig i frihet. Det är sådana skämt vi nyblivna pensionärer kan tillåta oss.

Kalla mig naiv, men det var inte förrän jag började leva ett liv utanför den fasta anställningen som jag insåg hur kolossalt bindande det där med heltids förvärvsarbete är. Rena fånglägret! Fast i mitt fall ett trevligt läger.

Jag tillbringade över 35 år på SvD. Tidningen och jag levde i ett harmoniskt och dynamiskt förhållande nästan jämt. Jag gick med glädje till jobbet och kände det oftare som ett privilegium än ett tvång.

Neutrala bedömare vill säkert identifiera det som ett typiskt slavdrag: institutionalisering.

Efter den inledande våndan över att frivilligt lämna ett så trivsamt arbetsläger kändes beslutet att acceptera avtalspensioneringen förra våren snart som en befrielse.

I mitt fall underlättades processen förstås av att jag har en koppling kvar till SvD och att jag tillhör den stora, växande grupp medborgare för vilka pensionen inte innebär en dramatisk standardsänkning. Det räcker fortfarande till ett glas öl. Och det kan vi dricka utan att vare sig politiker eller medier bryr sig så mycket om oss, problemorienterade som de är.

Nu när jag har en almanacka präglad av obundenhet och flexibilitet hör jag ett svagt rassel av kedjor när jag ser tillbaka på yrkeslivet. Dag ut och dag in, från morgon till kväll, skulle jag vara på plats på redaktionen, eller möjligen ute på något hundgöra. Men då gick det förstås ett långt koppel tillbaks till redaktionen. Man kunde liksom inte bestämma sig för att stanna ute ett par timmar extra eller sticka och bada istället för att lämna en artikel.

Den frihet jag nu vunnit–att kunna låta en hel vardag passera utan att göra någon vidare nytta alls–är ovärderlig. Självklart fungerar det inte om alla dagar är sådana, men en blankdag då och då är hälsosamt, tror jag. Resten fyller jag med innehåll som barnbarn, böcker och båt. Eller något helt annat. Vänner, viner och vanvördigheter, kanske. Det är valfriheten som är poängen.

Ändå är det något inom mig och min omvärld som fäster ett stigma vid begreppet pensionär. Jag har själv fortfarande svårt att kalla mig det. Jag fyller alltid genast på med ”ja, alltså avtalspensionär” och skyndar mig sedan att räkna upp några frilansuppdrag jag har.

Ofta ser jag också till att tala om vad jag gjorde som anställd. Egentligen bär det mig emot att göra så, men det är en stark, inlärd social reflex.

I svensk värderingskultur gäller arbetslinjen. Endast den som har ett avlönat arbete är någon på riktigt. De som lämnat löneslaveriet är, betraktade som grupp, liksom utanför det arbetande samhällsmaskineriet, utrangerade konstruktioner, ett begagnatlager som pliktskyldigast får lite smörjning vart fjärde år (gissa vilket!).

Men det är ett faktum som medlemmarna i Molwas tar mycket lätt på. De skrattar hela vägen över frihetens ängar.