”Både 1976 och 1991 blev vi inkallade när ekonomin befann sig i fritt fall. Det vore bra om vi kunde få regera i ett läge med normal konjunktur.”

Verkligheten har nu brutalt krossat Lars Leijonborgs fromma förhoppning från maj 2006. FP-ledaren hann i alla fall lämna över till Jan Björklund innan recessionen sparkade in dörren till det svenska regeringskansliet. Den borgerliga förbannelsen är inte bruten.

Sedan 1950 har Sverige haft fem år med negativ ekonomisk tillväxt, det vill säga att värdet av Sveriges samlade produktion har krympt. Det är under de borgerliga regeringarna Fälldin 1977 och 1981. Och sedan under treårsperioden 1991–1993. Det första året var S-regeringen Carlssons sista, men på hösten tog Carl Bildt över och regerade sedan i två år till med en backande ekonomi.

Enligt en enig kår av prognosmakare kommer regeringen Reinfeldt i år att ansluta sig till sina borgerliga företrädare. SEB spådde i veckan att ekonomin i år backar med 2,4 procent, vilket vore bottenrekord under efterkrigstiden.

Det är ingen tvekan om att det här ekonomiska mönstret har präglat svensk politik i grunden. Den ekonomisk-politiska debatten har ofta varit ett ändlöst blame game. Dåvarande finansministern Göran Persson sög på varje stavelse när han i riksdagen delade ut följande råd sin företrädare, Folkpartisten Anne Wibble:

”Kanske skulle hon i julhelgen ställa sig framför spegeln och säga: Mea culpa. Mea culpa. Mea maxima culpa – Min skuld. Min skuld. Min mycket stora skuld”.

Men att krishistorien upprepar sig innebär också att Fredrik Reinfeldts regering har tillgång till något som dess borgerliga företrädare i stor utsträckning saknade, nämligen erfarenhet av att regera i en ekonomi som rasar samman.

När finanskrisen slog till under hösten aktualiserades erfarenheterna från 90-talets början. Bo Lundgren (M) som var ”bankminister” i regeringen Bildt är nu Riksgäldsdirektör. I höstas klev han förbi vakten på investmentbanken med orden: ”Det är jag som äger Carnegie”.

Det anonyma Stabilitetsrådet brukar sammanträda på finansdepartementet några gånger per år. Men under höstens intensiva perioder träffades finansmarknadsminister Mats Odell (KD) och Bo Lundgren nästan dagligen i rådet.

Lundgrens kriserfarenhet efterfrågas också internationellt: i vår har han talat ut i såväl New York Times som brittiska Sunday Times.

Också i den industriella fas som krisen nu befinner sig i tar regeringen spjärn mot sina historiska erfarenheter. När näringsminister Maud Olofsson i veckan stängde dörren för Saab hänvisade hon till 1970-talets varvskris, som då administrerades av Centerministern Nils G Åsling.

”I dagens penningvärde satsade regeringen ungefär 100 miljarder kronor i varvskrisen” sa Centerledaren och tillade: ”Vi såg i slutändan att det var i stort sett bortkastade pengar”.

Nils G Åslings son Per är idag riksdagsledamot för Centern och har vittnat för partikamraterna om sin fars negativa erfarenheter av statligt industristöd.

I det kollektiva borgerliga minnet uppfattas 70-talets varvsstöd också som ett ideologiskt felsteg. Nu tar Centern, som under decennierna som gått har blivit ett mycket tydligare borgerligt parti, chansen att rätta till misstaget.

Finanskrisen är inte över. Historien om Saab är långt ifrån avslutad och kommer att få en uppföljning med åtminstone Volvo. Det är alltså för tidigt att säga om regeringen lyckas hantera krisen bättre tack vare borgerlighetens historia.

Men det är ingen tvekan om att man hoppas kunna dra nytta av sin katastrofkompetens.