Erik Fichtelius dokumentär om Göran Persson är ett porträtt i så extrem närbild att man har svårt för att få syn på själva objektet.
Persson talar och talar.
Om sitt ständiga hatobjekt Carl Bildt. Om Nordkoreas Kim Jong-Il som minsann inte är ”någon nerdrogad porrgubbe”. Om George Bush vars ”intellektuella kapacitet” är betydligt större än vissa politiker tror.
Alla dessa liksom över axeln slängda åsikter har givetvis sitt underhållningsvärde.
Persson är, som man brukar säga, en person som bjuder på sig själv. Och för att det inte skall råda något tvivel om frikostigheten hör man Fichtelius eget undertryckta gamängaktiga skratt i bakgrunden.
Det är en klassresa vi bevittnar.
Historien om hur den lätt överviktige Vingåkersgrabben småningom lär sig ”dansa med de stora”. Det blev uppenbart i går när årets mest omtalade dokumentär hann fram till sin andra del med krön i Sveriges halvår som EU-ordförandeland 2001.
I snabba klipp växlas mellan trängseln kring bilkortegerna och ensamheten i statsministerrummet.
För att till sist landa i den björkvikska folkets hus-myllan, där (det har vi redan förstått) också den internationelle statsmannen Persson har sina rötter.
Som dramaturgi är det effektivt. De inledande klippen av Sagerska huset i blekt gryningsljus är till för att understryka den ensamhet Persson talar om redan i första programmet.
I brist på politiska nyheter får vi till exempel veta att Sagerska huset är fullkomligt ljudisolerat, men att skrina från fiskmåsarna som dyker i Strömmen utanför ändå tränger igenom murarna.
Persson ligger alltså vaken så dags, ensam, vakande över Sverige.
Fichtelius har medvetet prioriterat sådana inpass och scener. Perspektivet är furstespegelns.
Det enda ljus som tillåts falla över Persson är det direkta.
Här finns inte en enda kritisk kommentar, inte ett enda försök att skapa perspektiv eller siktdjup på händelser som faktiskt var viktiga inte bara för Persson.
Någonstans måste man därför lägga ett simpelt brukarperspektiv på detta.
Vad är syftet med alla dessa timmar med Persson om man bara kommer ytterligare en liten bit inpå livet på en människa som redan är granskad ut och in?
Vad är den egentliga journalistiska behållningen av ett projekt som tagit flera år och oräkneliga summor pengar i anspråk om själva nyhetsvärdet nästan är noll?
