Vad är politik? Det är onekligen en aktuell fråga.”Förvirrande”, blir säkert mångas svar efter att ha utsatts för valrörelsens störtskurar, men kanske också ”spännande”.

Vad är politik? är även titeln på en färsk pocketbok som presenterar korta frågor med korta svar–helt enligt tidens krav på lättkonsumerade munsbitar. Frågorna är över 100 och har var och en ett kort och ett långt svar, som i själva verket inte är långt det heller.

Det är Ernst Billgrens Vad är konst? som av förlaget (Langenskiöld) gjorts till det som i tv-världen kallas ett format, en fast form som man kan baka olika kakor i. Redan finns, som sagt, Vad är politik?, skriven av Ernst Billgren och Carl Hamilton, samt Vad är sanning?, skriven av Jonas Hallberg. Det lär komma fler.

Tonen är raljant, det ingår i kakreceptet.

Efter att ha läst 117 politikfrågor och 234 svar känner jag mig drabbad av en viss överdos av cynism och nihilism, kanske för att jag satte i mig hela kakburken i ett enda svep. Hamilton och Billgren har inte mycket till övers för politiker och deras manér, det framgår med humoristisk tydlighet.

Fast på vägen till överdosen har jagnjutit av många skarpa observationer och roliga vändningar. Boken är trots allt en glasögon- putsare för väljare som har en dimmig syn på den 19 september.

Fråga nummer 65, varför är röstläget så högt om politiken är så lika?, besvaras i kortversionen med ”just därför”. Det längre svaret säger att politikens kalkyl kräver ett erbjudande som är nästan detsamma som motståndarens medan retoriken kräver tydliga berättelser: en fiende, en hjälte, ett uppdrag.

Fråga 100 är också bra. Den handlar om vem som kommer att vinna på det rödgröna samarbetet och besvaras med en varumärkesanalys: ”Ett sam- arbete mellan en produkt som har hög trovärdighet och en produkt som har låg trovärdighet, slutar alltid med att den sämre produkten blir legitimerad och den bättre produkten skadas eller förstörs i processen.”

Det tror jag är precis vad som håller på att hända Socialdemokraterna. Partiets väljarkår urholkas av det rödgröna samarbetet och, på en annan kant och av andra skäl, av Sverigedemokraterna. Särskilt det senare är nog en svårmätbar faktor och jag vågar mig därför på gissningen att Socialdemokraternas valresultat hamnar under den sista Sifosiffran partiet får före valet.

I svaret på fråga 102, är fyra partiledare fler än tre partier?, görs för övrigt en intressant iakttagelse: ”På de flesta bilder av den rödgröna alliansen har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet var sin företrädare medan Miljöpartiet har två. Omedvetet skapas intrycket hos åskådaren att Miljöpartiet är halva alliansen.”

Och om alliansen med stort A konstaterar författarna att den är skräddarsydd för att Moderaternas ledande ställning ska cementeras: M flyttar in i mitten där de andras väljare finns, men FP, C och KD får inte försvara sig eftersom inkräktaren är en allians-broder. Att det var de små som skulle betala insåg de inte själva förrän notan låg på bordet.

Och om 17 dagar är räkenskapens dag här.

Lars Ryding är fd kvalitetsredaktör och utrikeschef på SvD. lars.ryding@svd.se