I sin västerländska form består en haiku av tre rader med fem/sju/fem stavelser. De ska inte rimma, men får gärna vara lite lakoniska.

Eftersom det är preskriberat nu kan jag erkänna att jag under en kort period på 1970-talet smög in haikuer som rubriker på SvD-notiser i stil med Fem kor brann inne/vid ladugårdseldsvåda/i Skillingaryd. Ingen märkte något. Otacksamt.

Herman Vad Vadehanhette utnämndes som bekant till permanent ordförande för EU:s toppmöten efter att EU:s svenske halvårsordförande ringt runt till alla andra regeringschefer och frågat vem de kunde enas om. Ju mindre känd, desto lättare att välja visade sig vara den bärande principen. I praktiken föll valet därför på Belgiens premiärminister. Han hade inte nämnts, annat än i marginalen, i förhandsspekulationerna. Jag diktar vidare:

Musslor till middag

Nån Reinfeldt i telefon

Frittarna kallnar

Man får begripa att det är otrevligt att ryckas fram i rampljuset på det där viset. Herman Van Who? gapade engelska tidningar och liknande utrop hördes på de talrika andra EU-språken. Vi måste förstå om mannen undrade varför just han skulle drabbas.

Quoi? Moi? Mais pourquoi?

Oförarglighetens pris

Grå är höstens färg

Herman Vad Vadehanhette har varit med på några toppmöten så han vet vad han har att vara ordförande för. Det är liksom ingen vanlig styrelse i en bostadsrättsförening eller så (vilket kan vara svårt nog för en ordförande) utan en samling som innehåller ganska många och självmedvetna Stora Peruker. Det blir president Vad Vadehanhettes svåra uppgift att få dem att bli, eller åtminstone förefalla vara, överens.

Ledare på rad

Egon sida vid sida

Pärlband – utan tråd

Den före detta megastjärnan Tony Blair skulle komma tillbaka på stora scenen genom att få det här jobbet, tyckte både han själv och efterträdaren Gordon Brown. Talet om Blair som EU-president, och all den strålglans det hade inneburit för det nya ämbetet, bidrog till att Vad Vadehanhette framstod som desto gråare. Den motigheten har jag försökt fånga i följande gripande haiku:

Elaka tungor

Mannen utan ansikte

Spegeln gapar tom

Väl på plats kommer belgaren att få sina farhågor bekräftade, befarar jag. Jobbet har ett tjusigt visitkort och rankas som nummer ett. Presidenten i Bryssel talar för EU, men de som verkligen bestämmer sitter i Paris och Berlin. Det är mera form än klös.

Prakten och makten

Sitter ej i samma båt

En förgylld taltratt