Om ingenting går snett i morgon ska den sista (ursäkta mig, jag måste bara gäspa stort… oo-oo-oo-aaaa-ffuuu) rymdskytteln skickas upp från Kennedy Space Center i Florida. Kanske sänds det på någon tv-kanal som haft svårt att fylla tablån och hade att välja mellan detta och en direktsänd dokumentär om hur färg torkar på en vägg.

Det allmänna intresset är svagt trots att tillfället kan kallas historiskt. The Economist talar om slutet på rymdåldern och använder en av alla dessa vackra rymdbilder på omslaget till veckans nummer.

Egentligen skäms jag för min rymdgäspning och försöker dölja den med båda händerna för munnen, men det funkar som bekant inte; ögonen förråder vad som pågår. Människans erövring av den nära rymden är ju helt fantastisk och ett strålande exempel på den nyfikenhet och intelligens som driver vår civilisation framåt.

Hur det gick till att kalkylera det första bemannade besöket på månen, hur det skulle rattas rent tekniskt, övergår mitt förstånd och, ursäkta mig igen, förmodligen ditt också.

Och de påstår att om man sticker med en raket i oktober kan man avsluta sin marsch till Mars i mars!

Rymdresan är lång, men sträckan från fascination till axelryckning är kort hos de flesta. Vi människor är en art som tröttnar fort. På det viset är vi rysligt barnsliga. De som behåller ett intensivt intresse för något ämne kallar vi nördar, ett tvetydigt epitet som drar mest åt det negativa.

Jag minns den nästan magiska stämningen i juli 1969 när de första gryniga bilderna på Neil Armstrong och ”Buzz” Aldrin visades på tv. The Eagle has landed. Och hur häpet upprörd jag blev senare när en kompis berättade att han inte sett månlandningen utan ägnat sig åt en nyförälskelse, vars banala detaljer han var mycket villig att beskriva. Hur kunde han avsiktligt missa den historiska lilla steppen för en människa som var ett gigantiskt lipande för mänskligheten!

I dag väcker samma bilder inte samma känslor, förstås. Nu kan jag inte låta bli att skämtsamt undra om det är fejkade studiobilder och önska mig att en karl i badbyxor kommer in från höger av misstag. Det är respektlöst, jag vet, men sådan är nu som sagt människan.

När The Economist talar om slutet på rymdåldern menar man människans utfärder dit. Satelliter är en annan sak. Utan dem anser vi oss inte kunna leva ett vettigt liv numera.

Dock finns nationer som inte gett upp ambitionen att skicka upp sina medborgare i tyngdlösheten. Science fictionförfattaren Bruce Sterling har pekat på den symbolik det skulle innebära om några kineser och indier om ett par decennier kommer till månen och prydligt viker ihop den amerikanska flagga som Aldrin och Armstrong placerade där. Det vore bra, gäspfri tv!

Men den hundratrettiofemte uppskjutningen av en rymdskyttel kittlar inte och jag står inte heller i kö hos de privatföretag som tänker erbjuda rymdresor till allmänheten. Hittar jag mot förmodan en miljon kronor som ligger och skräpar på kontot blir det snarare en segelbåt än en rymdbiljett.