Hennes liv börjar alltmer likna ett utdraget maratonlopp. Ju längre tiden går, desto mer sackar hon efter. Men kämparglöden finns och själv tycker Elisabeth att hon lever ett bra liv, trots sjukdomen. Alzheimersjuka Elisabeth Hydén, 56 år, sporras av ständigt nya utmaningar.
Samtidigt som vardagen blir tyngre söker hon hela tiden efter nya projekt att haka upp sin energi på. För även om hon försämrats psykiskt är hon fortfarande i topptrim fysiskt.
- Genom att aktivera sig fysiskt, göra roliga saker, håller man sig fräsch längre, säger hon.

När vi träffas igen, två år efter diagnosen, ligger hon i hård slutträning för ett elddop - Vasaloppet.
Hon klarar det, ska det visa sig följande dag. Mot alla odds. Men det är hela tiden på gränsen. Vid varje kontroll tror vi att hon ska lägga av, att hon inte ska orka längre. Men Elisabeth stretar envist vidare, både i Vasaloppet och i vardagen som Alzheimersjuk.
- Det får ta hur lång tid som helst bara dom inte plockar bort mig från banan, säger hon när vi träffas i stugan i Sälen dagen före loppet.

Efter höstens dåliga resultat på koordinationstesterna på Huddinge universitetssjukhus är hon provocerad och taggad.
Hon vill inte tro att även koordinationen och finmotoriken skulle ha påverkats av sjukdomen.
- Jag ska visa dom att dom har fel, säger hon.
Hon är väl förberedd. Kroppen har femtio mil av träning i sig. Envist och målmedvetet har hon farit fram i skidspåren vecka efter vecka. Nu handlar det bara om en enda sak - att orka.
Maken Sverker har ställt upp som coach. Fast egentligen har han varit tveksam till hela projektet.
- Orealistiskt. Elisabeth har ingen aning om vad hon ger sig in på.
Fast nu börjar han ändå tro att hon ska gå i land med det, trots allt.
- Elisabeth är som en traktor. Har hon bestämt sig för något genomför hon det.

Sverker och Elisabeth träffades på tennisbanan i Saltsjö-Duvnäs och blev ett par redan i tonåren. Innan sjukdomen trängde sig emellan var deras liv ett enda pärlband av umgänge, resor, barn och barnbarn. Nu har det blivit allt svårare att få äktenskapet och tillvaron att gå ihop.
Först var det den chockartade Alzheimerdiagnosen, sedan beskedet helt nyligen att Sverker hade prostatacancer. Två dråpslag med bara två års mellanrum.

Frustrationen över Elisabeths sjukdom pyser under ytan. Sverker tycker själv att han har svårt att handskas med den. Svårt att inse och acceptera att hans högeffektiva och högpresterande hustru plötsligt knappt klarar enklare vardagssysslor. Elisabeth stressas av hans otålighet och blir nervös. Själv tycker hon att hon klarar sig bra - om hon bara får sköta allt i sin takt, utan stress.
- Jag mår jättebra när jag är ensam. Blir det inte värre än så här är det okej, det kan jag acceptera, säger hon.
Men Sverker har en mer negativ bild.
- Hela vår tillvaro är ett enda letande av grejer. Själv känner jag mig som en måltavla, får skulden för allt, säger han. Nu har han fått psykologhjälp för att bättre klara av sin svåra uppgift.
Förhållandet makarna emellan börjar alltmer likna en far-dotterrelation. Det är Sverker som checkar att allt är i ordning inför loppet, att kläderna ligger framme, att energigodiset är klippt i lagom stora bitar för att klara kylan, att plastpåsarna med ombyteskläder innehåller det den ska.

Nu är det kvällen före och vi äter pasta för att Elisabeth ska kunna ladda. Hon är bekymrad och arg. Ett fall på sista träningsrundan har resulterat i en blodutgjutelse på låret som gör det svårt att skjuta ifrån med benet. Men så lätt ger hon inte upp. Det ska gå, upprepar hon men ser inte helt övertygad ut.
Nervösast av alla är Sverker.
- Halv sex måste vi åka hemifrån. Senast sju måste Elisabeth vara vid starten, annars får hon ingen bra plats i spåret.
Det är mycket dividerande om vilken jacka hon ska ha och vem som ska stå var för att ta emot den när hon börjat åka.
Elisabeth fogar sig utan protester.
- Sverker vet bäst. Han har aldrig fel, säger hon lite syrligt.
Det är fortfarande mörkt när vi letat upp Elisabeths plats i nionde ledet vid starten. Rockmusiken dånar och köerna till bajamajorna ringlar sig som ormar i en myrstack av skidentusiaster i glansiga, slimmade kläder.
Det är kallt, bitande kallt och väntan på starten blir
lång. Men Elisabeth klagar inte, det gör hon aldrig. På slaget åtta börjar myrstacken röra på sig och Elisabeth försvinner bort med näsan riktad mot Mångsbodarna.

Efter 24 kilometer, just när vi trodde att repet skulle gå ner och banan stängas av, kommer hon hasande. Tre timmar och arton minuter har gått sedan starten. Hon ser pressad ut.
- Så här trött har jag aldrig sett henne, säger Sverker.
Det hindrar honom inte från att hetsa henne lite extra.
- Bättre kan du, den där kärringen kan du väl ta, säger han och vi vet inte riktigt om det är på skämt eller allvar.
- Ge upp? Nej, aldrig, säger hon och ser mest förvånad ut, som om det vore en osannolik tanke.
Samma mönster upprepas vid varje kontroll. Sverker hetsar och peppar samtidigt som han stoppar i henne chokladbitar. Det drar ut på tiden och Elisabeth hamnar allt längre bak i det ringlande havet av åkare.

I Oxsberg ringer sonen från USA och är orolig för hur det går för mamma.
- Oroa dig inte. Det här går bra, försäkrar hon.
Efter elva timmar och 23 minuter, när mörkret redan sänkt sig över Siljan och drygt en halvtimme innan banan stängs, glider hon in över mållinjen i Mora. En fantastisk prestation. Med tåga och envishet som drivkraft har hon klarat ett av de tuffaste loppen i världen. Nu går hon vidare i det svåraste av alla lopp - livet som Alzheimersjuk.