Om du läser detta på papper har du kanske funderat på hur länge vi kommer att ha dagstidningar i den här formen. Hur länge får vi besök varje morgon av den kära gamla morgontidningen som prasslar så bekant medan den lämnar strimmor av tryckfärg på frukostbordet samtidigt som den med ett hörn elegant plockar åt sig lite klet från närmaste macka? Hur länge ska den lilla filuren till kulturdel skälmskt dölja sig i annonsbilagan från Diversebranschens Centralorganisation för att sedan tittut! – ramla ner på golvet när vi nypt i Diversets förstasida och skakat litegrann?

Allt det där är en så väletablerad och älskad ritual för så många att tanken på att den en gång kan komma att försvinna är, om inte outhärdlig så åtminstone något man vill skjuta ifrån sig. ”Papperstidningens död har det ju varslats om i 20–30 år nu och än finns den kvar så den verkar överleva”, säger man sig med en något grumlig logik.

Snarare är det så att denna torsdag är papperstidningen en dag närmare sin hädanfärd än den var i går. För detta uttalande räknar jag inte med att behöva äta upp min hatt eller ett exemplar av SvD (med Diversebilagor och allt) eftersom jag försiktigtvis inte satt något slutdatum.

Dagstidningar, särskilt på papper, har varit mitt (yrkes)liv så jag tar inte lätt på perspektivet att de skulle försvinna. Det finns ett emotionellt pris att betala samtidigt som jag är nyfiken på teknikutvecklingen och undrar när Paddan blir en prins.

För det är något tilltagande mossigt över att distribuera nyheter och aktualiteter på papper. Så här går det till – om du ursäktar den av dramaturgiska skäl starka förenklingen:

Man hugger ner träd, hackar dem i bitar, kokar och fixar alltihop till tonvis med tunt papper som körs ut till tryckerierna i gigantiska rullar. Samtidigt, i tidningshusen, bestämmer man sig en gång om dygnet för att ”stanna klockan” och skriva ned vad man kommit fram till och skicka resultatet till tryckeriet som behöver några timmar att trycka och bunta ett par hundratusen exemplar.

Nu är det natt och bilar ilar med buntarna till knutpunkter där en armada av bud hämtar dem och börjar sitt mödosamma arbete att stoppa tidningarna i ett par hundratusen brevlådor (varav många är rysligt trånga).

Några timmar senare vaknar du och hämtar tidningen, läser den, doppar den i marmeladen och bär i sinom tid iväg den och tidigare exemplar, med bilagor och allt, till pappersinsamlingen där de sedan hämtas och körs till omkokning på pappersbruket.

Eller så läser du en ständigt aktualiserad version på din surfplatta. Det gör jag, men jag ska inte låtsas vara en fullfjädrad surfare på tidens skummande vågkant utan erkänna att jag parallellt har två dagstidningar tryckta på kokat döträ och att jag trivs bra med dem också. Men jag känner som sagt i stigande grad, och med visst vemod, att deras dagar är räknade.

Om jag därför ändå ska våga mig på en mer exakt prognos menar jag att den hemburna papperstidningen som vi känner den i dag är borta … äh, tusan också. Här tog pappret slut!