Som att de förväntat sig att kvinnors enda riktiga privilegium och maktsfär – föräldraskapet – skulle ges dem till skänks.

I min värld är pappor lika bra föräldrar som mammor. Generellt sett. Förutsatt att de får samma träning. Jag är så bestämd i den uppfattningen att jag förespråkar att vi ska lagstifta om en individualiserad föräldraförsäkring, så att ena hälften automatiskt går till mamman och den andra till pappan.

Trots det har jag genom åren fått mycket skäll av män. De som kallar sig själva antifeminister brukar kalla mig pk-it, något som de tydligen tycker är öken men jag är stolt över att vara, och en massa andra fulare saker. Det har hänt att jag känt mig drabbad av näthatet, när jag skrivit om feminism men ännu oftare när jag förespråkat en generös flyktingpolitik och försvarat alla människors lika värde. Då har det förekommit anonyma hot med lydelsen ”du ska få ditt när revolutionen kommer”.

Hoten har tvärtemot sitt syfte bara stärkt mig i min övertygelse.

I min värld är alla människor världsmedborgare med ett ansvar för varandra. Varje barn har rätt till både sin mamma och sin pappa. Och den som inte vågar stå upp för det är bara en liten lort.

Jag är övertygad om att en delad föräldraledighet är vägen till ett jämställt samhälle. Ändå kan jag inte låta bli att förvåna mig över att många män, som de som intervjuades i Idagsidans mansserie häromdagen, verkar så yrvaket snopna när de som moderna pappor vill axla sitt föräldraansvar och i stället för beröm stöter på patrull av sina kvinnor, barnmorskor och myndigheter. Som att de förväntat sig att kvinnors enda riktiga privilegium och maktsfär – föräldraskapet – skulle ges dem till skänks. Utan fajt. Eller försäkran om åtminstone lika lön i utbyte. Det kan tyckas lite förmätet med tanke på hur kvinnor kämpat i hundratals år för att uppnå dagens rättigheter, oftast utan så värst mycket hjälp från män.

Men jag är vare sig en beivrare av kollektiv skuld eller vidare hämndlysten, därför står jag här på barrikaden och viftar med pappaflaggan. För att papporna behövs. För att det är vägen till jämställdhet (och nej, vi är inte där än). För att det blir ett bättre samhälle för oss alla. Men också för att jag tror att det är en väg bort från bitterheten och hatet.

I Idagsidans mansserie pekade Johan Wennström, f d ledarskribent här på tidningen, ut kulturradikalismen och feminismen som orsak till den enligt honom förvirrade mansrollen.

– En stor grupp unga män födda på 80-talet förslösar eventuella talanger och tar inte tillvaron på allvar, på grund av att de stora berättelserna om vad det innebär att vara man håller på att försvinna, sa han.

Ett uttalande som så här tre veckor och ett terroristdåd i vårt grannland senare ekar som en otäck profetia.

Men vi behöver ingen ny Rambo. Jag vill inte höra fler frånvarande pappor säga, när allt har gått åt helvete, att det hade varit bättre om deras förtappade söner tagit sina liv. Jag vill att papporna ska vara där när barnen tar sina första steg, stannar hemma från jobbet för att lägga en svalkande hand på en febersjuk panna, att de förklarar skillnaden mellan att ta för sig och att vara en mobbare, lär barnen att inte skylla på andra människor när något går dem emot. Kort sagt – visar sina barn vilka underverk en bra pappa kan uträtta.

Då är det på riktigt stort att vara man.