Passa vad ni säger! Ungefär så kunde man tyda det brev som moderaternas partisekreterare lät publicera på partiets sajt, efter att skandalen i Vellinge till slut tvingat partitoppen att agera. Att mitt i en valrörelses upptakt till varje pris försöka stoppa ett ensamkommande flyktingbarn blev lite väl magstarkt, även om Vellinges ståndpunkt varit känd länge. Per Schlingmann skrev dock inte rakt ut att debattsugna moderater skulle knipa igen. Nej, istället markerade han vikten av att vara aktsam med språket så att inte enskilda uttalanden riskerar att leda diskussionen fel. Kommunalrådet i Vellinge har sedan dess pudlat så mycket han mäktat med.
Det intressanta med den här sorgliga historien är att dialogen så tydligt lyser med sin frånvaro. Den politiska berättelsen om Vellinge är fylld av envägskommunikation som har visat sig i ilska (mot staten), rädsla (inför främlingar) och till slut i maktspråk från toppen: Håll tyst! Men om Schlingmann på allvar var intresserad av förändring, skulle han ha sett till att öppna upp samtalet snarare än att tysta ned det. Dialog är nämligen en nyckel till medmänsklighet.
1967 frågade forskaren Stanley Milgram ett antal personer om de kunde leverera ett brev som var adresserat till en aktiemäklare i Boston. Det fanns nu två problem: Ingen av de personer som fick brevet i sin hand bodde i Boston och de fick inte lov att använda direkt postgång. Istället skulle de skicka kuvertet till någon de kände, som i sin tur skulle skicka det vidare. Undersökningen handlade om nätverk och Milgram studerade hur många led det fanns mellan två okända människor. Slutsatsen man kunde dra av de brev som kom fram var häpnadsväckande. Det visade sig nämligen att det oftast bara fanns cirka sex led mellan personerna. Oavsett vilka de var. Oavsett var de bodde. Vad Milgram bevisade var alltså att världen är liten. Men det hjälper ju föga om man inte ger sig ut i den.
På Facebook växte ilskan mot Vellinge snabbt under helgen. De som närmade sig diskussionerna upptäckte dock snart att de inte var särskilt många led ifrån någon som faktiskt var berörd. Plötsligt pratade kritiker med Vellingebor på en tredje persons Facebookvägg och verkligheten gick inte längre att måla svartvit – för någon av parterna. Ju fler människor du pratar med, desto mer ökar förståelsen för andra. Av just denna anledning är det så viktigt att det politiska samtalet förs i äkta dialogform och inkluderar fler människor. För vad hade Hököpingeborna tänkt om de i realtid fått ta del av flyktingarnas tankar? Eller om de ständigt hade ställts inför anhörigas känslor om de smås till- varo i ett främmande land?
Vi lever i en tid av explosionsartat socialt nätverkande. Alla känner någon som känner någon som känner någon som känner någon som känner någon som känner någon som bor i Vellinge. Alla känner någon som känner någon som känner någon som känner någon som känner någon som känner någon som är flykting. Vi behöver inte säga till folk att vara tysta längre. Tvärtom behöver vi förstå att vi måste våga prata så mycket mer.
