Elisabeth har fått ännu en kalldusch, ännu ett svårsmält bevis på sjukdomens obönhörliga framåtskridande.
Stumma och chockade har hon och vi - fotografen Malin Hoelstad och jag - tvingats inse att det inte bara är orden som är på väg bort, utan också rörelseminnet, förmågan till koordination.

En hösttung måndagsmorgon, full av regn och vemod, följer vi med henne till geriatriska kliniken på Huddinge universitetssjukhus. Det är dags för det årliga testet, dags att checka av hur sjukdomen fortskrider, se vilka bitar i det jättelika pussel som formar en människa som tappats bort sedan sist.
- Se hur korkad jag blivit, som Elisabeth lite galghumoristiskt uttrycker det.
När vi möts i entrén
till det stora sjukhuset är hon vid gott mod, skämtar och skrattar.

Hon har just klarat av det årliga körkorttestet. Fått klartecken som förare ett år till. Det känns bra. Bilen betyder frihet och oberoende, extra viktigt när man lever med en diagnos som Elisabeths. Hon känner sig kroppsligt frisk och stark och har just anmält sig till nästa års Vasalopp. Elddopet som ska bli moroten för hennes tränande fram till nästa vår. Förra året körde hon Tjejvasan på två timmar och 43 minuter. Det gav mersmak - och självförtroende.
- Kroppen är i alla fall frisk, säger hon och ser nöjd ut.
Tre timmar senare tvingas hon ompröva det påståendet.
De mer intellektuella övningarna med klossar och figurer som ska kopieras klarar hon hyfsat, ja till och med bra. På det området har hon mycket att ta av. Basen som högskoleutbildad civilekonom räcker långt för att dölja och kompensera. Det är sedan, hos sjukgymnasten, chocken kommer. Elisabeth vill men kroppen trilskas. Beställningarna från hjärnan når inte riktigt fram.
Händerna och fötterna förstår ibland inte budskapet. Vilken fot var det som skulle bak, vilka fingrar skulle paras ihop med vilka, vilken hand skulle slutas och öppnas?

De sitter mitt emot varandra runt ett bord hon och sjukgymnasten. Helena Grönstedt instruerar och Elisabeth försöker vara duktig flicka och följa men händerna lyder dåligt. Hur hon än anstränger sig blir det alltför ofta fel. Stämningen i rummet känns alltmer spänd.
- Nej, Friskis och Svettis är nog inte riktigt din grej. Du skulle nog bli besviken om du gick dit, säger Helena Grönstedt med ett skratt.
Elisabeth skrattar inte. I stället upprepar hon som ett mantra: jag vill ju veta sanningen. Vad kan jag göra för att bromsa? Vad betyder det här? Hur blir det sen? Vad blir nästa steg? Frågorna hängs ut obesvarade - gång på gång.
- Jag har ju oceaner av tid till mitt förfogande. Är det verkligen ingenting jag kan göra, nästan vädjar hon?
Enda svaret hon får är att det inte finns något svar och att försämringen inte kommer att märkas så
mycket i hennes vanliga vardag - än så länge.

Skidåkningen då, hur blir det med den?
Kommer jag att kunna fortsätta åka, undrar hon med desperation i rösten?
- Det är nog inga problem på det här stadiet, säger sjukgymnasten i ett tafatt försök att lugna.
Men det är en klen tröst för Elisabeth. Det ser jag på blicken.
- Det här var verkligen oväntat. En kalldusch, en dom. Så frustrerande att det inte finns något att göra, inga motprestationer, bara denna väntan på vad som ska komma sedan.

Elisabeth är en handlingsmänniska - en fighter. Hon kommer att fortsätta kämpa emot, vad än läkarna och sjukgymnasten säger.
Hon går på musikterapi och akupunktur. Griper efter varje tillfälle till stimulans - av både kropp och själ.
På kurskvällarna på Soludden vid havet i Saltsjöbaden tränas alla sinnen och detta i en miljö så långt ifrån sjukhusmiljön det bara går. Nu mer än någonsin behöver Elisabeth stöd för att hitta självstyrkan och glädjepunkten inom sig.
Basen i tillvaron är intakt, maken Sverker, barnen och barnbarnen. Inte minst som mormor har hon en viktig funktion att fylla. Golfen, vännerna och resorna ger guldkant på vardagen.
Hon har mycket kvar att leva för och lever fortfarande ett gott liv, i nuet. Försöker ta vara på tiden, göra roliga saker, undvika att bli påmind om sjukdomen.

Tids nog hinner den ifatt henne. Då vill hon hoppa av, inte vara med längre. Det har hon redan bestämt. Att bli beroende, inte klara sig själv. Där går gränsen för det uthärdliga. Då får det vara.
Elisabeth har skrivit sitt livstestamente, gått med i föreningen Rätten till vår död för att slippa livsuppehållande behandling om läget är hopplöst.
Redan innan beskedet hos sjukgymnasten sa Elisabeth att hennes framförhållning nu bara ligger på ett halvår i taget. Sist vi träffades var det två år.
Framtiden har blivit nutid.
- Än så länge är det OK. Det är nuet som gäller. Jag har inte tid att förstöra det med oro för framtiden.