För att rädda flickornas liv blev det ­istället akut kejsarsnitt i vecka 25. Åtta timmar senare dog den ena tvillingflickan. Hon hette Isabel och vägde 266 gram.

Elin som vägde 561 gram överlevde. Hennes hälsotillstånd är idag allvarligt men stabilt.

–Vi hade långa diskussioner med ­läkarna om att det måste vara ett värdigt liv flickorna räddas till. Vi kom fram till att detta var enda chansen, berättar Jonas Grönblad när vi träffas, drygt två månader senare.

Tina Axenfalk var i vecka 19 när hon och Jonas fick veta att tvillingfostren de väntade inte växte som de skulle. Särskilt inte den ena tvillingen. Enäggstvillingarna led av en störning, en sorts felkoppling i kärlförbindelserna från moderkakan som kallas tvillingtransfusionssyndrom. Den medför att den ena tvillingen mottar ett över­flöde av blod och växer på det andra tvillingfostrets bekostnad. En störning som drabbar omkring 15 procent av alla enäggstvillingar. Görs ingenting riskerar den ena eller i värsta fall båda fostren, att dö i livmodern.

Tidigare var enda behandlingen att ­regelbundet försöka tömma ut det överskott av fostervatten som bildas runt den ena tvillingen. Idag finns ett nytt och bättre alternativ – operation. Genom en laserstråle bränns kärlförbindelserna mellan fostren bort samtidigt som överskottet av fostervatten töms ut.

Bara fyra läkare i Sverige behärskar den metoden. En av dem opererade Tina. Men operationen misslyckades. I det läget erbjöds paret abort men det alternativet ansåg båda vara uteslutet. Trots att de visste att det ena fostret förmodligen inte skulle överleva ville de ändå fullfölja graviditeten så långt det var möjligt.

Tina ordinerades absolut sängläge medan graviditeten noga följdes med ultraljud.

Hon beskriver det som att hon gick omkring med en tickande bomb i kroppen. Varje ultraljud var en ständig berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan.

När hon kommit till vecka 23 blev hon inlagd på Karolinska Universitetssjukhuset eftersom risken för ett akut snitt ansågs vara nära.

Samtidigt var hon väl medveten om att varje dags väntan ökade flickornas chanser att överleva.

Till slut bedömdes risken för syrebrist i fosterlivet överhängande. Enda alternativet var ett akut kejsarsnitt eller att chansa och låta naturen ha sin gång. Tina var då i vecka 25, 15 veckor återstod av graviditeten.

–Efter samråd med läkarna kom vi fram till att kejsarsnitt var det enda ­alternativet. Vi ville till varje pris ­rädda tjejernas liv, säger Tina.

Tina var lokalbedövad och såg – och hörde – båda flickorna när de lyftes ut.

–Det ena barnet såg väldigt, väldigt litet ut men det andades själv och personalen tyckte det verkade livskraftigt, berättar hon.

Personalen tog bilder och redan några timmar senare namngav Tina och Jonas sina döttrar. Isabel och Elin skulle de heta.

Morgonen efter dog Isabel på ­Tinas bröst. Hon orkade inte andas själv längre och var för liten för att intuberas.

–Vi fick i alla fall träffa henne och det är vi oerhört glada för, säger ­Jonas.

Personalen och sjukhusprästen hjälpte dem att arrangera en fin minnesstund för Isabel.

Samtidigt kämpade tvillingsystern Elin för sitt liv.

Läget var länge kritiskt, hennes hjärta och tarmsystem var mycket ­ansträngt och hon klarade inte att ­andas själv.

Men hon överlevde. Timma för timma satt Jonas och Tina vid hennes sida medan bröderna Adam och Kalle, fem och sju år gamla, fick bo hos mormor.

På nätterna bodde Jonas och Tina hemma men när som helst kunde de ringa personalen och fråga hur Elin mådde.

Efter sex veckor fick de för första gången hålla henne i sina armar. Det var ett stort ögonblick.

–Det var egentligen först då hon blev riktigt verklig för oss, berättar Tina.

Sedan dess har Elin gått igenom otaliga behandlingar och minst ett kirurgiskt ingrepp. Men hon lever. Den lilla fågelkroppen som ser skör och ynklig ut i den oförberedda betraktarens ögon har mer än fördubblat sin vikt.

–1295 gram, berättar pappa Jonas stolt.

Men än är det långt till den ”riktiga födel­sedagen”, 21 maj, dagen då Elin och Isabel egentligen skulle ha kommit till världen.

Och än är det för tidigt att säga om Elin får några bestående skador av sin tidiga start i livet. Att döma av läkarnas utsagor hittills finns inga tecken på det.

Båda föräldrarna är övertygade om att så mycket bättre start än på Astrid Lindgren kunde hon inte ha fått.

–Omhändertagandet har varit av världsklass, både av henne och av oss, säger dom.