Häromdagen beklagade sig väninnan över tonårssonens nattliga utsvävningar vid datorn. Han, liksom många av hans kompisar, kunde spela dataspel, mejla, blogga, med mera ända till gryningen. Jodå, väninnan satte sig ner och hade ett allvarligt, men icke aggressivt, samtal med sonen. Några av hennes argument föll i god jord, tror hon. Men, suckade hon, det mesta hamnade nog på hälleberget.
Alldeles riktigt förutsatte hon att jag förstod vad som hade hänt, men hennes son skulle knappast känna igen sig i hennes berättelse. ”Hälleberget”, vad då? Vad menas? Vad är det jag till äventyrs har gjort? Nej, naturligtvis är det inte han som skall anklagas för bristande förståelse av moderns språkbruk. Om någon är skyldig till den unga svenska generationens utarmning av sitt eget modersmål är det väl de som fastställer skolornas läroplan. Och värre kommer det kanske att bli.
Skolverket föreslog nyligen att dumpa studierna av äldre historia, bland annat antiken och medeltiden, från läroplanen. Det är illa nog. I ”jämställdhetens” och mångkulturens namn önskar Skolverket dessutom fördela undervisningen i religionskunskap på ett mera ”rättvist” sätt. Kristendomens hittills varande särställning i tid och fördjupning skall bort och alla världsreligioner skall få en lika stor bit av religionstårtan.
Den första frågan som inställer sig är förstås vilka som skall räknas till de stora världsreli- gionerna. Som kristendomens ”äldre bror”, som en påve uttryckte det, måste judendomen givetvis räknas till världsreligionerna. Men när även islam, hinduism, buddism och kanske några till, har fått sin beskärda del av tårtan blir det nog bara några smulor kvar åt kristen- domen. Därmed berövas eleverna också de nycklar med vars hjälp de kan tolka och ta till sig sin egen och en betydande del av västerländsk kultur. Denna kultur blir ofta obegriplig för den som inte är förtrogen med den judeokristna traditionens idéer och teckenspråk.
Både i förfluten men också i nutid använder sig konsten i alla dess former av denna symbolvärld. Den som deltar i en bildningsresa till Rom kommer till exempel att konfronteras med 1600-tals- målaren Caravaggios berömda tavla Paulus omvändelse. Även vår egen August (Strindberg) tände på Paulus och skrev dramat ”Till Damaskus”. Det är förstås inte nödvändigt att veta vem denne Paulus var och vad som hände honom på hans väg till Damaskus – men det berikar nog förståelsen och upplevelsen av såväl tavlan som dramat om man har en susning om det.
Även den som vill läsa moderna svenska författare, som Torgny Lindgren eller den internationellt kände poeten Tomas Tranströmer, missar en del av läsupplevelsens lycka om vederbörande inte är förtrogen med det judeokristna symbolspråket. Sist men inte minst: endast den djupt okunnige och/eller kulturellt tondöve kan undgå att uppleva den kristna symboliken i Astrid Lindgrens viktigaste verk.
Naturligtvis kan religionskunskap aldrig tillåtas att bli till reli-giös förkunnelse och indoktrinering; det är ett kunskapsämne. Men när vi nu närmar oss en kulturell smärtpunkt där många unga vuxna inte känner till påskfirandets religiösa rötter, för att nu inte tala om pingstens betydelse, ja då finns det anledning att varna ”Skolverket kommer!”
Cordelia Edvardson är flerfaldigt prisbelönad, tidigare SvD-korrespondent i Jerusalem. cordelia.edvardson@svd.se
