Foto: Lars Pehrson
Med fast hand lyfts lammen över staketet, ett efter ett, bort från sina mammor. De är stora nu och ska skiljas åt. Hjärtskärande, kan tyckas, men fårbönder är vana.
–Det är en naturlig process, när tackan blir brunstig på hösten stöter hon bort sitt lamm. Men vi gör det mer abrupt, förklarar bonden Albert Mattsson och hivar över ytterligare ett lamm.
De två fårhundarna Fixa och Mattis följer varje rörelse i den bräkande skocken, men de får inte hjälpa till.
Sommaren går mot sitt slut och för lantbrukare är det skördetid. Lammen kommer att slaktas, köttet att frysas in och så småningom säljas som korv eller kotletter till den ökande skara av kunder som handlar hos lantbrukarparet Albert Mattsson och Camilla Strandman på Östanviks gård på Nämdö.
Man skulle kunna säga att tiden har hunnit i kapp dem. Redan 1985 började de med direktförsäljning av gårdens produkter, och kravcertifierades 1989. Nu syns det ökade intresset för att äta närodlad mat i hur trångt det är i gårdsbutiken på somrarna. Kundantalet ökar med 50 procent varje år.
–Det står kunder här och trampar 45 minuter innan vi öppnar. Efter tre, fyra timmar är allt slut, alla grönsaker, bär, svamp och äggen från hönorna. Då får vi stänga och gå ut och plocka till försäljningen nästa dag, berättar Camilla Strandman när hon visar butiken som är stängd idag, en vanlig tisdag i slutet av augusti.
En av värphönorna tittar intresserat in genom ett fönster till butiken. Intill ladugården ligger växthusen och en promenad bort breder potatisåkern ut sig. Allt som säljs på gården finns i närheten för den kund som vill se på var maten kommer ifrån. Undantaget är på sommaren när merparten av fåren och korna är ute på andra öar och betar.
Ett år har gått sedan SvD-fotografen Lars Pehrson besökte paret Strandman och Mattsson på Östanviks gård på Nämdö första gången. Med jämna mellanrum har han återvänt för att dokumentera det rätt ovanliga livet som skärgårdsbonde. Arbetet – livet – är präglat av att havet ligger runtomkring.
–Allt som ska hit eller härifrån måste transporteras, och det kostar pengar och tid om man ska jämföra med ett vanligt bonderi, säger Camilla Strandman.
Lösningen är att specialisera sig , att exempelvis inte odla spannmål som ger lite pengar per kilo men ändå måste fraktas i utrymmeskrävande volymer.
Kött är motsatsen. Det ger relativt sett bra betalt per kilo och går att packa kompakt. Eftersom allt som produceras på Östanviks gård också säljs i gårdsbutiken utan mellanhänder så ger det nästan fem gånger så mycket inkomster till företaget som om köttet skulle säljas till slakterier och grönsakerna till en grossist.
–Skulle man ha får som bonde på fastlandet och leva på bara det så behöver man 400–500 tackor, och lever man på bara kor så behövs 50–60 stycken.
Här går verksamheten runt på 65 tackor, som ger cirka 100 lamm, nio kor som ger en kalv var om året, och 200 värphöns.
Östanviks gård är en av de tio lantgårdar i Stockholms skärgård som ägs av Skärgårdsstiftelsen och arrenderas av lantbrukarna. I avtalet ingår också att djuren ska beta för att hålla landskapet öppet. Sammanlagt går gårdens djur på 300 hektar, utspritt på åtta olika öar.
–Vi måste ha djur där det är olönsamt, på berg, mossar, alla sorters marker. Djuren kan föda sig men det behövs stora arealer.
Ett stort problem som har seglat upp är att det EU-stöd som omfattar betesmark riskerar att försvinna. Sättet att mäta marken och räkna träd och buskar har ändrats, till de svenska beteshagarnas nackdel. I centraleuropeiska beteshagar saknas ofta träd, medan svenska av tradition har många.
EU-kommissionen anser att för dåliga betesmarker med för mycket buskar och träd har fått stöd, och det gör i ett slag att 16 procent av den svenska betesmarken faller ur systemet för gårdsstöd. Men Jordbruksverket kommer att kompensera mer än hälften av de marker som inte får gårdsstöd längre genom att höja ersättningen för miljöstöd istället. Pengar kommer dock att betalas ut först i slutet av hösten. Förändringen oroar Nämdöbönderna.
–Vi vet inte hur det blir, men det är mycket pengar för oss, säger Camilla Strandman.
Hon ser fram emot hösten. Lugnet, alla djuren är hemma, slakten är avklarad, höet inne.
–Det är lite Tove Jansson, lite melankoli, över hösten.
Tackorna i ladugården bräker efter sina lamm, men när Camilla Strandman tar fram en spann med havre och lockar på dem med sin vänligaste fårröst följer de uppmärksamt efter henne.
1, 2, 3, 4....17 stycken gotlandsfår travar muntert ned mot Östanviks brygga, där Albert Mattsson väntar med färjan som heter Dojan för att den ser ut just som en sån.
Fåren knatar medgörligt ombord. De ska köras tvärs över fjärden över till Boskapsön, där de kan bräka efter sina lamm utan att störa några grannar. Efter ett par dagar är separationen klar. Senare i höst ska de träffa baggen och bli dräktiga igen. Då börjar ett nytt år för skärgårdsbönderna på Östanviks gård.
