Zoombar grafik hittar du i länken under texten.
Den senaste tiden har en kör av röster krävt reformer och ökat politiskt inflytande i Egypten. Protesterna spred sig över hela landet men centrum för upproret var hela tiden Midan al-Tahrir, Befrielsetorget – den stora öppna plats som är huvudstaden Kairos hjärta.
Över demonstrationerna och de blodiga sammandrabbningarna på torget tornar den enorma myndighetsbyggnaden Mugamma upp. Men det är inte första gången Egyptens framtid formas just här. Flera av de viktigaste akterna i landets historia har utspelat sig framför husets entré.
Mugamma är säte för 14 departement, 60 statliga myndigheter och symbol för Egyptens ofta kafkalika byråkrati. Den jättelika betongkolossen genomkorsas av smala korridorer som leder till oräkneliga rum. Här arbetar 18000 tjänstemän som en normal dag hjälper 30000 medborgare med allt från körkort till bygglov.
Under åren har Mugamma vuxit till en egen liten värld – lika svårnavigerad och omöjlig att överblicka som den egyptiska byråkratin. Ändlösa köer och långa väntetider innebär att egyptier i det yttersta undviker att ge sig in i husets vindlande inre. Att få sitt ärende behandlat kan ta timmar, ibland dagar.
Men trots att namnet Mugamma för många blivit synonymt med landets hårt centraliserade byråkrati är byggnaden i själva verket äldre än regimen som styrt landet i snart 60 år. Planerna på ett centrum för landets myndigheter kläcktes av Egyptens kung Farouk och huset stod färdig 1951.
Men Farouk fick inte njuta länge av sitt byråkratiska palats. Bara ett år senare störtades den brittiskstödda monarkin i vad som kallats revolution men som på många sätt var en militärkupp utförd av en grupp kallad de Fria officerarna.
Medlemmarna i den dittills hemliga organisationen var missnöjda med det brittiska inflytandet över Egypten och kungens inblandning i landets politik. Med stöd av andra politiska krafter upplöste de monarkin och den egyptiska republiken föddes – med en av officerarna, Muhammed Naguib, som president.
Men efter mindre än ett halvår av intern maktkamp ersattes Naguib av Gamal Abdel Nasser; officerarnas egentlige ledare och strategen bakom statskuppen.
När Nasser tog makten hade den öppna platsen framför Mugamma precis fått namnet Befrielsetorget och kung Farouks myndighetsbyggnad blev säte för den gigantiska byråkratiska apparat som Nasser byggde upp med stöd av Sovjetunionen.
Nasser började sin bana med flera populära ekonomiska reformer. Ett av hans mer radikala drag var att nationalisera Suezkanalen, pulsådern som tillåter sjötransport mellan Europa och Asien utan att runda Afrika.
De brittiska trupperna vid kanalen drogs tillbaka 1956 och därefter anföll Israel stött av Frankrike och Storbritannien. Efter internationella påtryckningar och med sovjetiskt stöd tog Egypten kontroll över kanalen och de viktiga inkomsterna.
Krisen etablerade Nasser som motpol till de gamla kolonialmakterna och hans kopplingar till Sovjet gjorde honom till en bricka i Kalla krigets maktkamp om Mellanöstern. Hans nationalism gjorde honom dock omåttligt populär i Egypten.
–Landet fick ett ökat välstånd men också ny nationell stolthet och det var jätteviktigt under Nasser, säger Inga Brandell, docent i statvetenskap med bakgrund på Svenska institutet i Alexandria.
Nationalismen vidgades så småningom till att omfatta samtliga arabiska stater och Nasser blev samlingsfigur för den panarabiska ideologin. Han ville ena den arabiska världen och sätta punkt för västvärldens inflytande i regionen.
Kort efter revolutionen inledde Nasser nedbrytningen av Egyptens demokratiska system. Revolutionens gamla allianser föll samman när Nasser förbjöd andra politiska rörelser och omvandlade landet till militärdiktatur.
Motståndet mot Nassers allt hårdare grepp om landet briserade i februari 1954 då nästan en miljon egyptier omringade presidentpalatset och krävde en återgång till civilt styre. Pressad av de uppretade folkmassorna lovade Nasser politiska reformer, minskat militärt inflytande och fria val.
Protesterna skiljde sig dock från dagens genom att de gällde specifika frågor och att demonstranterna aldrig vågade kräva presidentens och landsfaderns avgång.
–Det var inte protester mot den rådande ordningen. Massprotester var en typ av politiskt agerande som utvecklats under den koloniala tiden och var helt förhärskande i många arabiska länder, förklarar Inga Brandell.
Protesterna hölls inte långt från Befrielsetorget där en miljon demonstranter har ställt många av samma krav de senaste veckorna. Men Nassers ord om förändring var lögn, vilket förklarar varför dagens demonstranter inte litar på löften.
Men trots att den senaste tidens duster mellan demonstranter, motdemonstranter, militär och polis stundtals varit våldsamma har myndighetskomplexet Mugamma höjt sig orört över skådeplatsen, förskonad från vandalism. Trots närheten till Befrielsetorget har ingen ilska vänts mot byggnaden.
Demonstranterna har dock blockerat husets ingångar och förhindrat tjänstemännen från att ta sig till arbetet. Den jättelika byggnaden med sina många rum har förvandlats till ett tomt monument över den revolution många drömmer om.
– Huset byggdes av oss, för våra pengar och vi måste skydda det. Vi kommer att behöva Mugamma när vi har bildat en ny, demokratisk, stat. Förstör vi den måste vi bara bygga nytt, säger Muhammed som demonstrerat på torget de senaste dagarna.
Gamal Abdel Nasser dog 1970 – några år efter sexdagarskrigets svidande nederlag mot Israel. Förlusten blev en vändpunkt inte bara för Nasser, Egypten och regionen utan även för Hosni Mubarak som då var officer i flygvapnet.
Efter kriget avskedade Nasser stora delar av militären och befordrade en grupp yngre officerare. Mubarak, som kom från en enkel bakgrund, var en av de som lyftes fram och kriget blev startskottet för hans klättring mot makten.
Men Mubaraks tur hade inte kommit än och efter Nassers död tog Anwar Sadat makten. Sadat var en av de Fria officerarna, aktiv i kuppen mot kung Farouk och under många år Nassers närmaste man.
Trots sin nära relation till Nasser inledde Sadat en drastisk omstrukturering av den egyptiska politiken. Han ändrade landets utrikespolitiska kurs och började metodiskt radera alla spår efter det nasseristiska samhällssystemet.
Sadat bröt med Moskva, sparkade ut de sovjetiska rådgivarna ur landet och vände sig mot USA. Parallellt med reformerna slog Sadat ner hårt mot sina politiska motståndare; främst mot islamister men också mot kommunister och andra partier.
1973 anföll Egypten och Syrien tillsammans Israel. Sadats plan var att återta Sinai som förlorats 1967 i förra kriget mot Israel. Men de militära vinsterna uteblev igen och krisen tog inte slut förrän FN ingrep.
Politiskt var dock kriget en framgång. Konflikten ledde till fredsavtalet med Israel 1977 där Sadat i utbyte mot fred så småningom fick de områden han ville ha. Men kriget gav också Mubaraks karriär ny fart. Före kriget utnämndes han till flygvapenchef och 1977 tog Mubarak plats som Sadats vicepresident.
Vid den här tiden ansågs Mubarak vara en okontroversiell vicepresident. I allmänhetens ögon var han okorrumperad och kompetent men tråkig.
Medan Nasser slagit ner hårt mot oppositionen var Sadat en mästare på att spela ut politiska motståndare mot varandra. Under en period sträckte han till och med ut en hand mot islamisterna för att använda dem mot de sekulära partierna.
Redan 1977 drog nästa våg av demonstrationer genom Egypten. Hundratusentals medborgare reste sig i protest mot Sadats ekonomiska reformer som innebar en förändring av de statliga subventionerna på livsmedel. Bland annat härjades Befrielsetorget och området framför Mugamma av hungriga egyptier.
Reformerna var ett led i Sadats närmande mot väst men avbröts när det så kallade Brödupproret spred sig över landet. Följden blev att subventionerna bestod i många år.
Än idag plågar de höga matpriserna många egyptier och frågan har högljutt lyfts fram av aktivisterna på Befrielsetorget. Skillnaden är att dagens demonstranter inte bara krävde billigt bröd utan också en ny ledare och en helt ny politisk ordning.
Trots att subventionerna bestått till idag blev brödkravallerna början till Sadats undergång. Islamisterna tog de fattigas parti och utsattes för hård press av Sadat. 1981 mördades presidenten av sina egna soldater under en militärparad.
I rättegången som följde åtalades ett stort antal egyptiska islamister. På de åtalades bänk satt bland annat Ayman al-Zawahiri – numera känd främst som terrornätverket al-Qaidas andreman och Usama bin Ladins högra hand.
Vicepresidenten Hosni Mubarak stod vid Sadats sida under paraden och skadades också i attentatet. Efter Sadats död klev han fram ur kulisserna för att ta plats som president. Till en början höll Mubarak låg profil och vann allmänhetens gillande genom att lova stabilitet och hårda tag mot den växande korruptionen.
Efter mordet på Sadat infördes det undantagstillstånd som rått i Egypten sedan dess och som gjort det möjligt för regimen att kringgå alla tänkbara försök att begränsa dess makt. Undantagstillståndet har skoningslöst använts av Mubarak som ett verktyg för att sätta tryck på politiska motståndare.
Under Mubaraks tid på 1980- och 90-talet försvann de stora massdemonstrationerna helt. Säkerhetsapparaten blev allt viktigare för att hålla folket i schack och trycket på de egyptiska islamisterna hade skapat en mer militant rörelse. Det innebar ökad risk för att protester skulle urarta i våld, säger Inga Brandell.
–De stora demonstrationerna kopplades till radikal islamism och förbjöds. Det var säkert både en förevändning för att stoppa missnöjesyttringar och en reell fruktan. De grupperna grep faktiskt till våld både mot Mubarak och mot turister.
Ostörd av folkliga protester styrde Mubarak landet utan att ställa upp i ett enda val förrän 2005. Istället omvaldes han i tre tvivelaktiga folkomröstningar. Men redan under andra mandatperioden förändrades den omutbare officeren.
När sönerna Alaa och Gamal Mubarak växte upp och gav sig in i det egyptiska affärslivet började deras far, mannen som tidigare stått över korruptionen, att dras in i affärerna och hans inflytande gjorde att sönernas affärer blomstrade.
Just korruptionen; fusket med upphandlingar, statliga företag och markaffärer är en av de viktigaste orsakerna bakom protesterna som skakat landet i grunden. Egyptierna har tröttnat på att Mubaraks närmaste krets blir rika på deras bekostnad.
Som en eftergift till de senaste veckornas protester utsåg Mubarak nyligen sin närmaste man Omar Suleiman till vicepresident. Men det listiga draget har inte blidkat de som tidigare var rädda att Mubarak skulle efterträdas av sin son Gamal.
I stället fruktar många nu att Suleiman, chef för landets underrättelsetjänst, kommer att ta makten efter Mubarak, vilket bara innebär en fortsättning på samma militärstyre med samma korrumperade klick runt presidenten.
Under Suleiman har dock regimens ärkefiender Muslimska brödraskapet bjudits in för att diskutera övergången till ett mer demokratiskt system. Islamisterna som anklagats för mord på Sadat och mordförsök på både Nasser och Mubarak har nu tagit plats vid förhandlingsbordet.
Beskedet om att Mubarak avgår togs emot av ett mullrande jubel från demonstranterna i den tältstad som växt upp på Befrielsetorget. Vid torget blickar Mugammas tomma fönster ner på demonstranterna som ställt samma krav som hundratusentals andra egyptier. Men lyckats.
–Vi känner en blandning av hopp och rädsla inför framtiden. Men vi är redo att gå framåt och börja bygga vårt nya samhälle, säger demonstranten Muhammed.
