Efter snart fyra års akut finanskris och över tjugo fruktlösa toppmöten borde Europas politiska ledare inte längre komma undan den obekväma grundfrågan: vart vill de leda Europa? Vacklande mellan marknaden och medborgarna står ledarskapet inför ett val mellan två huvudalternativ. Antingen politiskt engagemang för starkare gemenskap eller passiv resignation – med fortsatt sönderfall som följd.
Den finansiella och ekonomiska oron sprider sig. Det handlar i dag inte bara om den hopplösa grekiska tragedin. I Spanien skenar en ännu hotfullare kris i banksektorn med oförutsägbara följder. Stora ekonomier som Italien och Frankrike brottas med djupgående strukturella svårigheter. Inte heller Tyskland kan känna sig tryggt när de största marknaderna svajar. Inte ens randstaten Sverige kan leva i ”splendid isolation”.
När finanskrisen bröt ut blottades spänningen mellan ekonomi och politik i Europa. Sextio års stegvis ekonomisk integration hade lett fram till en gemensam marknad och en gemensam valuta. Trots brister och försummelser hade ekonomierna flätats samman till en någorlunda väl fungerande enhet, världens största marknad. I synnerhet hade en gränsöverskridande gemensam finansmarknad uppstått.
Samtidigt blottade reaktionen på krisen att den ekonomiska och finansiella integrationen inte hade lett till den förstärkta politiska sammanhållning som EU:s fäder ursprungligen hade hoppats. (”Ett allt fastare förbund mellan Europas folk”). Inför krisen styrdes i stället varje regering i första hand av kortsiktigt egenintresse. Ingen tog ansvar för det gemensamma bästa.
Så blottades spänningen mellan den integrerade ekonomin och den fragmenterade politiken. I dag har den spänningen nått den punkt då fortsatt politisk söndring även hotar erodera den ekonomiska och finansiella integrationen.
Ett påtagligt exempel ligger bakom tankarna på en ”bankunion” som bland annat omfattar en gemensam finansinspektion. Det visar sig i stort sett omöjligt att på en gränsöverskridande gemensam finansmarknad överlåta kontrollen till 27 och snart 28 olika nationella myndigheter. Den franska ledamoten i Europeiska centralbanken Benoît Cœuré påpekade häromdagen att det är den uppsplittringen som är det största hotet mot den gemensamma marknaden. De nationella myndigheterna tenderar nämligen att i osäkra lägen gynna sina egna finansiella institutioner.
EU har byggt på idén att ekonomisk integration verkar politiskt stabiliserande. Nu håller den söndrande politiken på att destabilisera ekonomin. Regeringarnas splittring underminerar den existentiella grunden för europeisk gemenskap.
Uppsplittringen tar sig många uttryck. Den tydligaste är klyftan mellan eurogruppen och resten. De tongivande i eurogruppen försöker till varje pris att rädda den gemensamma valutan, förmodligen även till priset av att den stora gemensamma marknaden urholkas. Men i randstaten som bländas av sin självgodhet frodas illusionerna.
