Första bilden på nya prinsessan och salut med 42 skott avfyrades från Skeppsholmen av Amfibieregementet.
Foto: Kungahuset.se & Tomas Oneborg
– Mina känslor är all over the place, erkände prins Daniel med ett glädjedarr på rösten som fick de tryggt bebisnormala måtten att låta rent exceptionella. Purfärska fäder har den rätten.
Låt oss börja där, med familjernas privata lycka.
I går natt bestämde hon sig alltså för att stunden var inne, hon som är dotter till Sveriges kronprinsesspar men också barnbarn till kungaparet som för första gången njuter av denna, som drottningen själv summerat, livets efterrätt. Farmor och farfar Westling i Ockelbo är mer garvade, har redan barnbarnserfarenheter.
Därtill kommer, vilket inte är oviktigt i sammanhanget, att Sverige fått en ny blivande regent. Det nyfödda flickebarnet är inte kronprinsessa, inte ännu, eftersom titeln innebär att man står närmast i tur till tronen. Det gör hennes mamma. Men hon har sin plats säkrad i kön, som nummer två i tronföljden, vilket betyder att prins Carl Philip från och med i går natt klockan 04.26 puttades ner ett pinnhål.
Men allt detta ligger i den framtid som ingen av oss vet så mycket om.
Nu gäller nuet, och ingen gång är det så påtagligt och närvarande som när ett barn just har fötts. Oavsett vilka som är föräldrarna. Lycka har, tack och lov, inget med klass eller kön att göra.
Som alldeles nybliven mamma och pappa kan man bara ta till sig. Försöka spara. Inte glömma. Så mycket annat tar ju över, direkt. Inte minst om man föds in i Sveriges kungahus, styrt av uråldriga regler och traditioner där det väl, i princip, bara är naturliga födelseögonblick, förutom vädret, som man inte kan spika eller förutse i förväg.
Victoria själv var förstås påfallande pålitlig, kom till världen bara en dag tidigare än beräknat, den 14 juli 1977.
34 år har gått men mycket är sig likt. Som traditionen att fyra personer bevittnar att det nyfödda barnet är rätt barn, genom den så kallade vittnesbekräftelsen. Nu som då är det Alice Trolle-Wachtmeister, hon som i dag är överhovmästarinna, som bär fram den nyfödda.
– Det känns som en cirkel sluts, erkände hon när vi möttes förra veckan, efter att regeringen fått en snabblektion i de mest brådskande traditionerna när en kunglig bebis fötts. Alice Trolle-Wachtmeister vet, och minns hur det var förra gången.
I ärlighetens namn var hon ett stöd redan den där januarikvällen 1977, när kungen och hans unga drottning besökte slottet Trolle Ljungby i Skåne och Silvia blev tvungen att vila efter middagen. Redan då anade värdinnan sammanhanget och en stund senare offentliggjordes nyheten – kommunikén låg klar i Stockholm – att kungaparet väntade sitt första barn.
– Det blev en himla massa telefonerande hit och dit, minns Alice Trolle-Wachtmeister.
Och sedan? Historien är värd att återberättas.
Det har blivit torsdagen den 14 juli 1977, Frankrikes nationaldag. Hovets informationschef Jan Mårtenson är på franska ambassaden för att fira, drottning Silvia har just återvänt från en promenad och kungen kommer snart att försvinna i väg på middag med några kompisar. Det kan vara till Grand Hôtel. Hans hustru har försäkrat att ingen bebis är på gång. Dessutom är kungen så nervös inför tilldragelsen att hon gärna ser att han håller sig undan. 1977, låt oss för hygglighetens skull påminna oss, är blivande fäder ännu inte självskrivna i förlossningssalar.
Alice Trolle-Wachtmeister, vid denna tidpunkt rikslottachef, ringer för att förhöra sig om läget. Hon har lovat drottningen att finnas till hands och får veta att allt är lugnt. Ute regnar det, är ovanligt kyligt för att vara juli. TV2 sänder Vilse i pannkakan, direkt följt av programmet Tårtan. Väderlekstjänsten rapporterar om nya lokala regnskurar, särskilt på ostkusten.
Nu händer allt, plötsligt: Vid halv niotiden lämnar en bil Stockholms slott. I baksätet sitter drottningen med peruk och värkar, vid ratten sitter adjutanten som är gift med en barnmorska och lärt sig instruera: ”Duktig drottning, andas djupa tag, djupa, duktig drottning”. Bilen kör in på baksidan till Karolinska sjukhuset och drottningen förs skyndsamt via kulvertar till en förlossningssal. Förbi det enorma pressuppbåd som har belägrat sjukhuset i dagar.
Sveriges yngsta prinsessa kommer att vårdas av en Westling, åtminstone när det är dags att besöka farmor och farfar i Ockelbo. Även mamma Victoria lyftes av trygga Westlinghänder ut i denna värld, på Karolinska fanns barnmorskan Maj-Lis Westling som senare följde med till slottet för att ta hand om den nyfödda. Att professor Ulf Borell skickade hem mor och barn bara någon timme efter förlossningen var sensationellt i en tid när nyförlösta brukade pusta en vecka på BB.
Redan klockan 02.15 lyste det i fönstren till kungaparets privata våning ut mot Logården. Jag minns, för jag råkade cykla förbi.
Ungefär samtidigt ringde telefonen på slottet Trolle Ljungby i Skåne, kungens syster, prinsessan Désirée, kunde berätta att en flicka just fötts. Alice Trolle-Wachtmeister minns fortfarande hur chockad hon blev, som om någon slagit henne i solarplexus, eftersom hon var övertygad om att det skulle bli en pojke, en kronprins. Victoria – om vi ska snabbrepetera historien – föddes som vanlig prinsessa och blev kronprinsessa först i och med att grundlagen ändrades den 1 januari 1980.
Att Trolle-Wachtmeister, som anser sig ha ett sjätte sinne, kunde ta så fel fanns ingen tid att fundera över, inte då. Redan några timmar senare satt hon i cockpiten på första planet från Ronneby, piloterna var hovsamma nog att förstå hennes behov av att snabbt komma till Stockholm trots att det egentligen inte fanns plats.
På slottet väntade – det är hennes egna ord – en glädjestrålande pappa, en urfräsch nyförlöst mamma i vit negligé och det sötaste barn man kunde tänka sig. Detta barn som hon tog på armen för att visa upp för ”de tre musketörerna” som drottningen kallade dem: talman Henry Allard, statsminister Thorbjörn Fälldin och hovmarskalk Gunnar Lagergren. Fälldin, som tagit nattåget från Härnösand klockan 00.52 och snart skulle delta i tacksägelsegudstjänsten i Slottskyrkan med sin hustru Solveig, klädd i hembygdsdräkt från Ramvik, kunde intyga att den nyfödda Victoria Ingrid Alice Désirée var en mycket söt flicka. Med tanke på hans vanligtvis måttfulla användning av adjektiv kunde alla genom detta kraftfulla uttalande förstå att kungaparets första barn måste vara osedvanligt välskapat. Vilket överhovmästarinnan Alice Trolle-Wachtmeister fortfarande minns, så här 34 år efteråt.
Victoria var dessutom tillräckligt stadig för att kunna bäras fram utan den spetsprydda kudde som traditionen annars förespråkar.
Lillebror Carl Philip var pyttigare, vägde bara två kilo. Som ett smörpaket, summerar Alice Trolle-Wachtmeister. Fortfarande kan hon fråga när de möts: Hur har du det, mitt lilla smörpaket?
Vad kungafamiljens senaste tillskott kommer att heta tillkännages på den extrainsatta konseljen. Ett hett tips är Ingrid, om jag förstått det rätt. Därtill väljer man nog något namn från släkten Westling. Daniels syster heter Anna. Det enda riktigt säkra är väl att man inte drämmer till med – ja, låt oss säga prinsessan Maj-Lis. Även om förnamnskunniga hävdar att de gamla 50-talsnamnen är på väg tillbaka.
I ekot från salutskotten som sköts i går kan man fundera över framtiden. Vägen till den svenska tronen är inte given. Förtroendet för kungahuset har efter ett år av skandaler och kriser nått rekordlåg nivå, samtidigt som Republikanska föreningen ser en tillströmning av medlemmar. I dag är man uppe i 8200, en siffra man tror ska öka.
Från min barndom minns jag Hagasessor i finklänningar, de fanns till och med som bokmärken, möjliga att byta bort eller leka med.
Att vara Hagasessa på 2010-talet måste bli annorlunda, verkligare. Även om lekhuset står kvar strax till höger om slottet har så mycket annat, väsentligt, förändrats. Kronprinsessan Victoria har blick för balansen, verkar trivas under både kristallkronor och stjärnhimlar – och utanför slottet finns Ockelbo-släkten, som har behållit sin integritet och kan öppna famnen bortom offentligheten.
Diskussionen om monarkins framtid lär fortsätta men just i dag får ett 51 centimeter långt flickebarn vara huvudperson. Förvisso är hon av kunglig börd, vilket kanonerna på Skeppsholmen kunde berätta. Men hon är också första barnet till det par som väntat, längtat.
Det smäller högre, utan salutskott.
