Häromkvällen mötte jag en grupp kvinnor som alla bar rosa band på sina kappor. Kvinnor som drabbats av bröstcancer. Medan oktobermörkret sänkte sig utanför fönstret talade vi om sjukdomens plågor och helveten. Men också om vad krisen lärt oss. Inte så att några av oss, så här i efterhand, var tacksamma för det vi gått igenom. Gladeligen kunde vi ha avstått från alltihop
Nu fick vi inte välja. Vi blev tvungna att uthärda fasan och framtidsoron, omgivningens skiftande reaktioner, sömnlösa nätter – men också ljusnande gryningar.
– Jag har fått tag i min styrka, fått ökat självförtroende. Innan det här hände hade jag nog aldrig trott att jag skulle klara det jag klarat. Nu vet jag, sa en kvinna, stolt.
En annan berättade om vänner som svek, men också om nya som tillkommit.
– Det känns som jag börjat ett nytt liv, sa hon och fick mumlande medhåll från andra.
Själv brukar jag säga – det är fyra år sedan min senaste, förhoppningsvis sista, bröstoperation – att krisen gjort mig klokare. Fått mig att bättre ta vara på vardagens glädjeämne. När ingenting längre är självklart räcker det med doften av nybryggt kaffe, en solkatt över golvet, telefonsamtalet från en vän – ja, allt det där vanliga – för att jag ska bli knökfull av glädje.
Kom bara inte och kräv att jag, eller någon annan som kommit på fötter efter en sjukdom, alltid ska känna samma tillförsikt.
I sprillans nya tidningen M Psykologi, en specialtidning till M-magasin som kom ut med sitt första nummer i veckan – äntligen skulle man väl kunna säga eftersom tidningar som beskriver världen från ett psykologiskt perspektiv länge funnits i andra delar av världen men inte här – tar man bland mycket annat upp just krisens svallvågor. Jag finns med på ett hörn, erkänner på direkt fråga att det retar mig att människor som gått igenom en smäll förväntas vara så kloka och tacksamma, liksom genomlysta. Alltid.
Det räcker väl att känna igen lyckan när den ilar förbi, kan jag tänka. Att vi drar lite snabbare i handbromsen när vi uppnått den maxhastighet som varken kroppen eller psyket orkar med. Åtminstone inte i alltför långvariga doser.
Insikten, eller låt oss säga påminnelsen, att livet har ett slut kan hanteras på olika sätt. Några drar ner på takten för att bättre kunna njuta varje dag och timme. Hoppar över det stressiga, går hellre ut i naturen, pratar med träden och låter vinden blåsa bort de svartaste orosmoln.
Jag har inte tid att prata med träd. Inte än. Åtminstone inte alltför ofta. Det finns så mycket annat jag måste hinna: Projekt och uppgifter som får livet att brusa långt ut i det bröst som inte finns men som jag ändå minns, som en fantomnjutning.
Mer kan man näppeligen begära.
Att jag så ofta klär mig i rött eller knallrosa kan nya M Psykologi förklara. Kläderna berättar vem vi är. Nu sitter jag här och undrar vem jag är mest lik, en pudelrosa Annika Falkengren eller en Maud Olofssons i cerise chocksjal. Om det inte är Angela Merkel, som slår till med knallrosa dräkt för att bättre synas bland alla grå gubbar.
