Det sägs att tyst diplomati är effektiv. Inte den här gången.

Det sägs att aktiv opinionsbildning kan påverka politiska makthavare. Inte den här gången.

Den stora frustrationen som plågar alla som engagerat sig i fallet Dawit Isaak – anhöriga, medieorganisationer, politiker och andra – är att allt hittills varit helt verkningslöst. Efter sju och ett halvt år syns inte minsta rispa i den eritreanska regimens hållning när det gäller den ende svensk som adopterats som samvetsfånge av Amnesty International. Eritrea godkänner fortfarande inte Isaaks dubbla medborgarskap och ser fortfarande all aktivitet i fallet som inblandning i interna angelägenheter. Händer det något under fasaden händer det i så fall alltför långsamt.

Det är därför så många nu kräver att det händer något nytt: hårdare tryck på Eritrea och agerande på en högre politisk nivå. Därför – och för att tiden kan vara på väg att rinna ut. Precis som för flera andra av de eritreanska journalister som greps samtidigt som Dawit Isaak och som inte längre är i livet.

Engagemanget för Dawit Isaak är starkt och brett – och uppmärksamheten stor, såväl nationellt som internationellt.

Det har inte alltid varit så. Det dröjde mer än ett halvår innan den första artikeln om fängslandet av Isaak skrevs i Sverige – trots påstötningar av hans bror Esayas till flera redaktioner – och under det första året i fångenskap rapporterades det bara sporadiskt och kortfattat om fallet i svenska medier.

Men de senaste fem–sex åren har bevakningen och aktiviteten stegrats avsevärt, såväl medialt som politiskt, med demonstrationer, offentliga debatter, politiska uppvaktningar, Amnesty-seminarier i riksdagen, motioner och interpellationer. Organisationer som Stödkommittén för Dawit Isaak, Publicistklubben, Svenska PEN, Amnesty, Journalistförbundet, Tid-ningsutgivarna och en tvärpolitisk grupp i riksdagen har agerat ihärdigt för att väcka engagemang kring fallet Isaak. Varje vecka har protestbrev överlämnats till Eritreas ambassad på Lidingö. Oftast till en stängd dörr. I bästa fall mött av irritation eller arrogans. Men utan märkbar effekt.

De senaste två månaderna, efter de oroväckande signalerna om Isaaks hälsotillstånd, har kampanjerna blivit allt mer högljudda och förtvivlan allt mer uppenbar.

Vem är då Dawit Isaak? Det korta svaret: en journalist och dramatiker, både svensk och eritrean. Han kom till Sverige, till Markaryd, som 23-årig flykting från kriget i Etiopien 1987. Här fanns fyra av hans bröder – och många andra eritreaner.

Han blev den förste flyktingen i Lerum, arbetade som bagare och städare men skrev ständigt, såväl dramatik som artiklar i svensk-eritreanska tidningar. När det självständiga Eritrea fick en egen tidning, Setit, sökte han sig dit och skrev: dikter, kultur-journalistik och om sociala konflikter. Han reste flitigt mellan Sverige och Eritrea, hans båda hemländer, med medborgarskap i båda och med sitt svenska pass fyllt med eritreanska stämplar.

”Som journalister bevakar vi vad som händer vare sig det är bra eller dåligt, för det är vår yrkesetiska plikt att informera allmänheten. Vi journalister har ett ansvar att uppmärksamma allmänhetens begäran.”

De där orden är Dawit Isaaks egna, hämtade ur en intervju 2001 med TV Rahwa i Öppna Kanalen i Stockholm.

Den utlösande faktorn för att han fängslades var, av allt att döma, ett öppet brev som 15 politiker i Eritrea publicerade i maj 2001, där man vädjade om demokratiska reformer. Setit var en av de tidningar som publicerade brevet och intervjuade några av politikerna. Dawit Isaak själv kommenterade det så här, i intervjun med TV Rahwa:

”De krav som reformisterna ställer är bra förslag. Vad reformisterna har krävt är bland annat att det ska införas en konstitutionellt vald regering, att det ska införas demokrati på riktigt./.../Vi bad regeringen att ge sina synpunkter om den rådande situationen, men regeringen valde att tiga.”

En månad senare knackade tre civilklädda män på i hans hus i Asmara och tog med honom på förhör. Sedan dess har Dawit Isaak inte kunnat leva upp till det han såg som sin plikt. I stället har tigandet fortsatt. Det den akuta oron nu handlar om är hur länge han kan leva över huvud taget.

Fotnot: Martin Jönsson är redaktionschef på SvD. Åren 2001–2005 var han chefredaktör på Journalistförbundets tidning Journalisten och har länge följt utvecklingen i fallet Dawit Isaak.