Jag är väl inte ensam om att då och då klaga över sorger, obehag, lidanden och kalamiteter som visserligen ännu inte har inträffat, men som när som helst kan göra sitt intåg. I sådana lägen brukar vänner och bekanta förmana den rädda och oroliga att ”inte måla fan på väggen”.
Tillrättavisningen, för en sådan är det ju vid närmare eftertanke, noteras och man försöker låta bli att besvära omgivningen med sina farhågor. Rädd att få rykte som gnällspik. Det var i alla fall mitt förhållningssätt – men är det inte längre. Nu har jag nämligen kommit på det enda rimliga svaret på de äpplekäcka förmaningarna.
–Visst, säger jag med ett klädsamt, sorgset leende, visst behöver jag inte måla fan på väggen, det skulle vara en överloppsgärning. Han sitter nämligen redan där, hångrinande bidar han sin tid för att slå till.
Vad jag med detta svar vill säga är att människor har rätt att få sin fruktan, sina rädslor, tagna på allvar, hur orimliga de än tycks vara. Varje människa är något av en rysk docka, som gömmer en mindre docka, som i sin tur härbärgerar ännu en docka, och så vidare. Nöj er därför inte med att avfärda våra rädslor och vanföreställningar med glada tillrop och överseende skratt.
För att illustrera med en av min barndoms särskilt plågsamma minnen. Varje dag, ibland fler gångar om dagen, smög sig 9–10-åringen in på toaletten, låste om sig, och stirrade ner i sina handflator. Fanns det inte...? Hade de inte blivit större...? Hur länge skulle det dröja innan någon upptäckte hennes skam, avslöjade henne? För de små fläckarna hon tyckte sig se i handflatorna måste vara de första tecknen på spetälska!
Någon av de romaner som det brådmogna barnet slukade, men inte begrep mycket av, utspelade sig på medeltiden och gav en rätt fasansfull beskrivning av spetälskans obarmhärtiga förlopp och hur man kunde känna igen den. Sjukdomens första tecken var – just det: små fläckar mitt i handflatorna.
Med upptäckten följde utstötthet ur den mänskliga gemenskapen. Om en spetälsk rörde sig i de friskas närhet fick den sjuke ringa i en klocka som varnade för hans/hennes ankomst.
Om jag hade vågat anförtro mig åt någon vuxen, vilket jag förstås inte gjorde, skulle min svettiga ångest ha skrattats bort som ett uttryck för min fabuleringslust, kanske skulle jag också ha uppmanats att ”inte måla fan på väggen”. Och ändå hade jag ju rätt! Fan satt redan på väggen, och jag HADE spetälska!
Inom kort skulle även jag bli en av de utstötta och föraktade vars närvaro kungjordes genom den brandgula judestjärnan, alla judars kastmärke, som måste bäras väl synligt på kläderna och fästas på judiska familjers bostäder. Trots att man vid den tiden teg som muren kring min ”skamliga” hemlighet, jag var en from katolsk tysk flicka och ingenting annat, måste jag ha förstått att något var fel med mig, alldeles ohyggligt fel. Som att vara en spetälsk.
Nästa gång din anhörig eller vän ”målar fan på väggen” kan det vara till hjälp att bistå den drabbade i kampen mot fan genom att avslöja hans rätta ansikte.
Cordelia Edvardson är flerfaldigt prisbelönad, tidigare SvD-korrespondent i Jerusalem. cordelia.edvardson@svd.se
