När statsminister Fredrik Reinfeldt i förra veckan förklarade att vi bör tänka oss att skjuta på pensioneringen till 75 års ålder väckte det många reaktioner, de flesta ilskna. En del av det missnöjet är motiverat, nämligen bland dem vilkas arbete sliter ner dem och där redan 61-årsgränsen verkar för svår att släpa sig fram till.

Reinfeldts svar är att folk bör byta karriär mitt i yrkeslivet och kliva över till något mindre slitsamt under andra halvan. Det är en fin dröm att halva arbetsmarknaden skulle vara inrättad för att ge människor mellan 50 och 75 år en stillsammare tillvaro bortom produktivitetskrav och internationella konkurrenshänsyn, ett slags gråhårsmänniskornas krypfil, The Silver Lane, när backen börjar kännas brant. Visst finns det åtskilliga individuella exempel på just detta silverparadis, rentav lyckade sådana, men som allmän jobbpolitik är drömscenariot långt borta, skulle jag tro.

Vissa har som sagt goda skäl att klaga på en tänkt höjning av pensionsåldern, men de flesta vantrivs väl trots allt inte med sina jobb. Enligt rådande samhällsattityd är arbetet själva Livet, arbetslivet, det som skänker oss mening och identitet.

”Vad jobbar du med?” är skandinaviska människors motsvarighet till när två hundar möts och nosar varandra i andra änden. Pang på det väsentliga! Då gäller det att utsöndra rätt hormoner, det vill säga förvärvsarbeteshormoner. Ju mera arom i titel och arbetsplats, desto mer viftar svansen.

Av detta följer att begreppet pensionär har en negativ klang: någon som dragit sig tillbaka från Livet, ett slags svikare, en outlet-produkt till starkt reducerat pris. ”Allt ska bort!”, typ. Som betraktare blir vi misstänksamma mot kvalitén i det som marknadsförs på det viset.

Ju mera arom i titel och arbetsplats, desto mer viftar svansen.

Den dåliga klangen i varumärket pensionär märks bland annat på att den pensionär som har något aldrig så obetydligt uppdrag – som att redigera schackklubbens jultidning – skyndar sig att framhålla det när någon är framme och sniffar efter hennes jobbstatus. Att bara säga att man är pensionär duger liksom inte för självkänslan. Och inte hjälper det att komma med putslustigheter som ”friherre” och ”seniormedborgare”.

Jag har redan i en tidigare artikel varit inne på det här med mångas beröringsskräck inför att kallas pensionär, men nu börjar jag undra om det är en trendsvängning på gång. Den som tycker att pensionär låter skämmigt bör ju inte misstycka när landets statsminister vill fördröja den dag då denna förväntade pinsamhet inträffar! Kanske har den allt större gruppen välmående pensionärer, som växer så synligt i takt med sina egna midjemått, blivit en avundsvärd skara. De har tid med barnbarnen, lägger tjockt med färska räkor på kvällsmackan och kan sticka till fjällen, Kanarieöarna och Sydafrika när andan faller på och dubbelhakorna behöver lite ny solbränna.

Till år 2020 är två miljoner svenskar över 65 år. Är det längtan att vid det laget vara en befriad löneslav och stolt pensionär som eldar på kritiken mot stats-ministerns 75-årstal?