För omkring fem år sedan fick Axel Ördell en förklaring till de problem han brottades med i‑skolan och hemma: svårt att fokusera och få ihop ett fungerande liv med tider, uppgifter och kompisar, extremt dåligt självförtroende samtidigt som han var inåtvänd.

Axel Ördell fick diagnosen Aspergers syndrom. Nu är han en av tusentals unga vuxna i Sverige med en psykisk diagnos, som lever på aktivitetsersättning men helst av allt vill komma ut i arbetslivet.

SvD träffar honom och Rasmus Ceccon, 19 år, under ett besök på den dagliga verksamhetsenheten som Stöd & resurs unga vuxna bedriver i Älvsjö. Här finns sammanlagt 15 ungdomar som har minst en psykisk diagnos och som därför har en sjuk- eller aktivitetsersättning som i bästa fall ger dem 5500 kr i månaden efter skatt att leva på.

Det går väl an så länge man bor hemma hos föräldrarna, men Axel Ördell har flyttat hemifrån och bor i en lägenhet i Bandhagen som kostar honom 2500 kronor i månaden.

–Det är klart att det tufft men med hjälp från föräldrarna går det ju, men jag har ju aldrig några pengar egentligen, säger han.

Vägen till ett drägligt liv går via dagverksamheten i Älvsjö där Axel Ördell under nära tre år lärt sig att passa tider, laga mat, prata med andra människor, träna regelbundet, skriva ett cv och förhoppningsvis snart ta körkort. Och så spelar han gitarr.

–Det är det roligaste jag vet. Jag ska inte sätta upp för höga eller omöjliga mål, men att praktisera i en skivaffär vore väldigt kul. Jag gjorde det för ett tag sedan men då gick det inte så bra, jag trivdes inte och gick inte dit.

Ersättningen eller flitpengen som alla på dagverksamheten kan få är 6,50 kronor i timmen. Axel Ördell är på plats omkring sju timmar varje dag och drar som mest in en knapp tusenlapp extra i månaden genom flitpengen. Dessutom får han pengar till ett SL-kort.

–Det var väl inte det här livet jag drömde om när jag var liten, då ville jag också bli rockstjärna eller hockeyproffs. Men om tio år tror jag att jag har både jobb och flickvän, det ska jag kämpa för, säger han.

Jill Ericson, chef för dagverksamheten i både Älvsjö och Sundbyberg, tror att prognosen är ganska god för Axel Ördell:

–Vi har en individuell plan för alla och i hans fall handlar det om att fortsätta komma hit varje dag och bit för bit bygga upp ett strukturerat liv. Om ett tag kan han kanske börja plugga på Komvux och hitta en praktikplats några dagar i veckan.

Men det krävs ett mödosamt arbete av både Axel och personalen för att lyckas, menar hon.

–Många är okunniga och misstänksamma mot unga människor med den här typen av diagnoser.

Erfarenheten säger att mellan 30 och 50 procent av dem som går på dagenheten i Älvsjö ald- rig kommer att efterfrågas på arbetsmarknaden. De blir sannolikt förtidspensionerade resten av livet.

–Det är djupt tragiskt och då får den här gruppen ändå chansen eftersom de har en daglig verksamhet från kommunen med ersättning. Andra som kanske bara har en diagnos får inte ens den möjligheten.

Jill Ericsson tror inte på mer press:

–De har det svårt nog ändå. Det allra viktigaste man kan göra för den här gruppen är att bekämpa okunskapen om deras olika psykiska diagnoser.

Rasmus Ceccon har varit med i‑den dagliga verksamheten i elva år. Han har adhd och bor hemma och det räcker inte för att han ska få aktivitetsersättning. Han har bara flitpengen att leva på.

–Visst har jag också en dröm, att kanske få ett jobb jag trivs med hos någon byggfirma, säger han.