Den sovjetiske dissidenten Aleksandr Zinoviev brukade sprida förstämning bland västeuropéer när de vitt och brett pratade om behovet av demokratiska fri- och rättigheter i öst genom att påpeka att man gör klokt i att ge folk vad de vill ha och inte vad man anser att de bör ha.
Gå till en rysk bonde i Sibirien och erbjud honom era fri- och rättigheter så får ni se, sade Zinoviev. Han kommer att fråga vad det är för något. Och om det går att äta vill han ha det.
Med Europa är det nästan samma sak: den europeiska politiska eliten (eller eliterna) säger att Europa är bra för oss, men vanligt folk vet inte riktigt vad det är och vad det ska vara bra till. Ändå rör Europa på sig. EU ska nu utvidgas österut och folk i allmänhet har nog inget emot det, men knappast heller några argument varför det bör ske.
Ett hälsotecken, menar en och annan ur eliten. Varför skulle folk bekymra sig om vad som fungerar? Politik är ju också att kunna delegera ansvar och beslut för att slippa befatta sig med den. Skeptikern
svarar att det visserligen är sant, men att ingen vet vad folk gör om projektet ”Europa” hamnar i kris. Finns inte risken att de då skrotar något de inte vet vad det är? Att den sorglösa okunskapen avslöjar sig som ren likgiltighet?
Detta oroar den europeiska eliten trots att den har tusen argument för Europa. I helgen var jag på konferens i Köpenhamn, arrangerad av Momentum Europa, ett forum för ”intellektuella, akademiker, konstnärer och politiker”, en konferens som visade att också de inte riktigt vet vad Europa är. Det är förstås aningen oroande, även om några såg just oförmågan att göra klart vad det är som eftersträvas som ännu en av dessa typiska europeiska självmotsägelser som är en så viktig del av vår identitet och styrka.
Ändå tror jag att de församlade kände mer oro än de var förtjusta över elegant formulerade paradoxer.
Behöver Europa därför en ”vision”? Åtminstone ett tydligt mål att sträva efter? Ty alla verkade övertygade om att Europa inte är särskilt sexy - själv är jag gammal nog för
att tycka att det är ganska fantastiskt med försvunna gränser, en gemensam valuta och arbetsmarknad för att nu inte tala om femtio år av fred, men de som är yngre tar möjligen sådant som självklart och förknippar snarare projektet Europa med reglementerade gurkor och folkomröstningar som tas om tills eliten får det svar som den vill ha. En vision - till och med i form av en dröm - vore därför angeläget.
Och bristen på vision hänger samman med att Europa inte ”syns”. Stora mänskliga företag har behov av ceremoniel och symboler; av hymner och flaggor, högtidliga riter och någon som i nåder ber oss att sitta ner efter att han själv satt sig. Men EU-Europa är diskret. Det märks redan på sedlarna: ängsligt deodorantiska i sin strävan att inte lyfta fram något nationellt i stället för europeiskt. Så har det också blivit anonyma broar på dem och ingen europé lär veta vilken bro som finns på vilken sedel. Bronislaw Geremek, tidigare polsk utrikesminister och legendarisk dissident, efterlyste gemensamma
historieböcker och ”emblematiska personligheter” - jag tänker mig dem ungefär som filmstjärnor - som för unga européer skulle kunna skapa en bild av just gemenskap.
Sedan bytte denna europeiska elit adresser och tog farväl på de tre eller fyra europeiska språk de någorlunda behärskar; de reste hem eller till nästa konferens, men först efter att ha ätit en tallrik ostron på Kastrup, och i flygplanet läste de om hur de Europa-vänliga partierna förlorat val i Tjeckiska Republiken och om hur ett muslimskt missnöjesparti vunnit i Turkiet. Någon suckade väl över att detta så stimulerande Europa ska vara så svårt att sälja till vanligt folk medan någon annan möjligen tänkte på Konstantin Kavafis dikt där barbarerna redan står ante portas - så att säga i förstugan, för den av SvD:s läsare som, mot förmodan, inte skulle tillhöra eliten.
Richard Swartz
SvD:s medarbetare i Wien
