Jonas Andersson är verksamhetschef på Ungdomsförbundet för social och mental hälsa i Stockholm. Han har nyligen börjat jobba igen efter att ha varit sjukskriven drygt ett år för svåra psykiska besvär.

Hans största problem nu är att han inte kommer ihåg vad han gör från den ena stunden till den andra. När han läser måste han skriva ned allting för att minnas, annars försvinner det direkt. Det gör det svårt för honom att läsa utredningar och annat som ingår i hans arbetsuppgifter. Han har svårt att koncentrera sig och är frustrerad över att han tror sig ha gjort saker nyligen fast det i själva verket kan vara väldigt länge sedan.

Privat frestar minnesluckorna på hans relation eftersom han ständigt måste fråga sambon om saker han gjort eller vad som hände dagen före. Har han till exempel gjort saker i trädgården dagen före är det helt borta dagen därpå. När han ska ha hand om sonen Noa, 15 månader, händer det att han glömmer när han ska ha mat.

–Minnesproblemen har blivit ett handikapp i sig. Det gör det svårt att leva ett normalt liv, säger han när vi träffas på arbetsplatsen en av de första vårvinterdagarna.

Jonas veckopendlar från Skåne, där han bor tillsammans med sambon och tre barn, till sitt arbete i Hägersten i södra Stockholm. Han insjuknade akut i en psykos på tåget på väg till Stockholm i mars förra året. Han hade kontakt med en kompis via webbkamera när det hände. Kompisen noterade att Jonas ansiktsuttryck plötsligt stelnade till och tog kontakt med S:t Görans sjukhus. Dessförinnan hade han lagt märke till att Jonas börjat skriva baklänges.

Det sista Jonas minns är att konduktören ropade ut ”Alvesta nästa”. Sedan blev allt svart tills han vaknade på sjukhuset.

Jonas blev tvångsomhändertagen och fick tillbringa nästan tio månader på sjukhus.

Först försökte läkarna häva symtomen med läkemedel, men när inte det hjälpte tog de till elchocker. På ett par månader fick han 22 behandlingar, till en början varannan dag sedan något glesare.

Han minns inte att han någonsin tillfrågades, men även om han blivit det hade han inte kunnat ta ställning. Han var helt enkelt för sjuk. Men han upprörs över att hans sambo aldrig informerades.

–Det skrämmer mig att de inte ens pratade med min sambo om att jag skulle genomgå ECT- behandling. Det borde man ha gjort, säger han.

Elchockerna hjälpte bara marginellt, anser han själv. Den molande huvudvärken var det första som slog honom när han vaknade upp ur narkosen efter behandlingen.

–Så mycket huvudvärk har jag nog aldrig haft förut. Jag var trött, tom och tung. Det var en skrämmande känsla, allt runt omkring mig kändes grått.

Så småningom lyckades läkarna häva hans psykos med hjälp av medicinering. Idag tar han närmare 20-talet olika tabletter för att hålla sig frisk.

Han känner sig fri från de psykiska problemen. Nu är det minnesluckorna som inkräktar på hans livskvalitet. Han började känna av dem så fort behandlingen hade avslutats i somras.

–Det gör att jag blir irriterad på mig själv. Jag känner mig mindervärdig och ofullständig som människa. Och nu börjar jag tappa tålamodet.

Genom sin läkare har han fått kontakt med en psykolog som ska utreda problemen och försöka få igång en terapi för att träna korttidsminnet.

–Jag hoppas det ska finnas lite knep jag kan lära mig, säger han.

Han har ett nytt jobb på gång som går ut på att leda studiecirklar i livsstil och hälsa. Han brinner för att förändra människors attityd till psykiska sjuka. Här finns fortfarande mycket att göra, anser han.

Sedan han började jobba igen har han haft kontakt med många som drabbats av minnesstörningar och kronisk huvudvärk efter ECT-behandling. Det är viktigt att det kommer ut menar han.

I efterhand är han tacksam över att han blev tvångsomhändertagen.

–Men jag hade gärna sluppit elchockerna, även om det hade inneburit att det skulle ha tagit lite längre tid att bli frisk.