Dottern sitter rak i ryggen i vittnesstolen och svarar utförligt på frågorna. Hon berättar att hon mest skötte nätkontakten med den mördade 20-åringen från skolan och att hennes familj inte kände till det. Men en dag såg någon i familjen att hon hade haft mejlkontakt med en kille.
- Då blev jag rädd och meddelade honom att jag inte ville vara hemma längre, sade hon.
Hon blev hämtad till 20-åringen i Skellefteå och hon bekräftar att de där bodde tillsammans och levde som ett par. När hennes mamma och storebror kom till Skellefteå för att hämta henne gömde hon sig i tvättstugan, berättade hon.
Hon fick höra uppgifter om att släktingar skulle döda henne och 20-åringen. I telefon frågade hon sin mamma om det var sant, men fick svaret att om hon bara kom hem skulle inget hända.
- Hon var lugn på rösten men ändå falsk på något sätt, berättade dottern.
Hon bekräftar att hon och 20-åringen var rädda inför resan tillbaka till Högsby, men de blev lugnade när de fick veta att personal från socialtjänsten skulle följa med dem hem.
När berättelsen närmar sig mordkvällen börjar dottern gråta, men samlar snabbt ihop sig och fortsätter med hur det var när hon och 20-åringen kom till Kalmar flygplats.
Sedan de visats in i varsin lägenhet blev dottern utskälld av sin pappa, som kallade henne hora och sade att hon dragit skam över familjens heder. Hon serverades saft av sin mor och säger att hon en stund efteråt började känna sig yr. Hon lade sig sedan på en madrass på golvet.
Efter ett tag vakande hon av skrik. Tillsammans med sin lillebror sprang hon ut och ringde på dörren till lägenheten intill.
- Min mamma öppnade men stängde snabbt igen.
Hon hann uppfatta tre-fyra personer som verkade bråka i hallen, men såg inga ansikten.
- Jag blev orolig, men min mamma lugnade mig och sade att det var ingenting.
Dottern var ännu yr och somnade sedan om igen.
När åklagare Kerstin Eriksson vill veta mer om vad hon kan ha sett i dörröppningen säger dottern att den mördade 20-åringen troligen var personen i mitten och att de andra bör ha varit hennes far och två äldsta bröder.
Dottern berättar att hon i Högsby inte fick träffa kompisar och inte gå ut på egen hand. Hon vågade heller inte gå utan slöja, eftersom hon visste att familjen inte skulle tillåta det. Hon bekräftar också att hon inte fick titta på tv och inte ha mobiltelefon, samt att alla syskonen kunde bli slagna med en sladd eller slang som tillhygge. Speciellt var det äldste brodern, den åtalade 23-åringen, som blev slagen.
Hon sade också att det skulle skada familjens heder och att hon skulle ha setts som en dålig flicka om hon skulle ha haft en pojkvän.
Efter dådet var planen först att flyga utomlands, men hennes mamma ringde till en sierska, som sade att familjen skulle kunna återvända till Sverige utan att det hände något. Det var då som tanken tog form att den då 17-årige sonen skulle ta på sig dådet.
Först i Danmark fick hon själv veta att hennes pojkvän var död. En av hennes släktingar i Danmark ska ha frågat familjemedlemmarna varför de inte hade dödat henne också.
- De svarade att de inte haft tid, berättar hon.
Enligt dottern sade hennes storebror redan under Danmarksvistelsen att det var pappan som mördade Abbas. Det ska också, berättar hon, ha varit pappan som instruerat var och en i familjen om vad de skulle säga när de blir förhörda om mordet.
Först 2008 tog dottern i familjen kontakt med sin morddömde storebror. Från våren 2009 började hon besöka honom på den anstalt där han fanns. Hon nekar till att ha samordnat sitt vittnesmål med hans.
På torsdagen påstod lillebrodern i familjen att hennes syster sagt åt honom att skylla mordet på föräldrarna.
- Nej det har jag inte, sade hon nu med fast röst i rättssalen.
Senare sade hon också att hon förstår att hennes lillebror vill skydda föräldrarna.
Advokat Elisabeth Massi Fritz, som företräder mordoffrets mamma, påminde om detaljer som dottern ändrat i sin berättelse sedan hon vittnade i hovrätten 2006.
- Då var jag en liten flicka, rädd och förvirrad. I dag är jag en helt annan person. Jag vill berätta sanningen och är inte ute efter att sätta dit någon, svarade hon.
Pappans advokat, Claes Möllersten, påpekade att hon vid det tidigare hovrättsförhöret inte sagt att hon sett några personer bråka i mordlägenheten. Hon svarade att bilderna successivt kommit när hon skrivit dagbok och försökt minnas.
