I början av veckan tävlade Lars Lagerbäck, Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i samma svenska paradgren: bortförklaringar. Jag tror att det blev dött lopp.

Förluster och bakslag presenteras som hopp- ingivande framsteg. Dåliga resultat förklaras av tillfällig otur. Träningen går ju bra, laguppställningen och spelidén är ju rätt och stämningen i truppen fantastiskt harmonisk. Alla har heder av insatsen, säger lagledaren som i nederlagets stund fram- manar bilden av ett vinnande lag. Enstaka lojala hantlangare försöker mobilisera en hejarklack. Patetiskt.

Metodiken bygger på ett gammalt billigt trick från den franske apotekaren Emile Coué (1857–1926): lyckopiller och självsuggestion. Sådant strunt säljer coachingkonsulterna dyrt i ledarskapsfilosofins mentala träningsprogram. När det mesta går åt helvete gäller det att fokusera intresset på en positiv ljusglimt. Skymtar man ett ljus i tunneln så är det uppmuntrande och uppfattas som en strimma av hopp, även om det visar sig vara en förvarning om en hotande katastrof.

I sportens värld brukar tricket kallas ”peptalk” och brukar begränsas till omklädningsrummets gruppdynamik. I dagens kristider dyker det positiva tänkandets självsuggestion dagligen upp i de flesta verksamheter och smyger sig ibland till och med in i medias vanligtvis så kritiska nyhetsrapportering. Krisföretag hoppas kunna skryta sig ur eländet. Kurvorna pekar ner i avgrunden men refrängen lyder ”bättre och bättre dag för dag!”

Lars Lagerbäcks, Fredrik Reinfeldts och Mona Sahlins försök till bortförklaringar lurar naturligtvis ingen, inte ens i den egna hejarklacken.

Envar kan läsa resultatet.

Lagerbäcks fiasko lämnar jag för dagen därhän. Det är ganska ointressant eftersom det har varit förprogrammerat sedan länge.

Bakslagen för Reinfeldt och Sahlin innehåller däremot en ny lärdom. De båda har stått i spetsen för valkampanjer vars taktiska spekulationer visade sig vara dåligt underbyggda. Både Moderaterna och Socialdemokraterna hade anpassat sina budskap så att de skulle fånga upp de svepande EU-negativa stämningarna som i förra valet bland annat ledde till framgångar för Junilistan. Men sedan dess verkar läget stegvis ha förändrats, åtminstone om man får tro Sören Holmberg, som brukar ha akribi. Stödet för Sveriges anslutning till EU har vuxit sig allt starkare (48 procent) medan kravet på ett utträde har försvagats (26 procent), rapporterade han i våras (Sieps nr 4–2009).

Den omsvängningen i opinionen tycks valstrategerna i de två största partierna ha missat. De har gjort generalernas klassiska misstag att planera för det krig som redan utkämpats och överraskats av att förutsättningarna förändrats.

Vad indikerar det inför nästa års allmänna val? Kommer de stora partierna även där att ligga en broschyr efter? Har de inte kontakt med de nya realiteterna? Nästa års bortförklaringar har vi redan hört många gånger.

Men när får vi höra Lars Lagerbäck, Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin självkritiskt medge att de inte lyckas läsa spelet?