Hur klarade ni värmechocken i helgen då? Jag måste erkänna att en temperatur på strax under 10 grader kring Vasaparken i mitten av november medförde att åtminstone jag och mina nära och kära inte hade några svårigheter med att ta oss igenom det apokalyptiska extremväder som kvällstidningarna förutspådde för exakt en vecka sedan.
Ändå går det inte att blunda för att vårt behov av undergång. Det tycks accelerera inför Domsöndagen nu på söndag.
I höst är det inte fågelinfluensa. Inte aids. Inte av dubbdäck finmalda nanopartiklar i luften. Ej heller transfetter, amalgamplomber, iranska och nordkoreanska statschefer med smak på atomvapen, legionella i kranvattnet, Nostradamus profetior inför millennieskiftet, muterade dagisvirus, jihadistiska flygpassagerare, obetalda räkningar eller vanlig ond strålning från grannen som utplåningshotar oss. Nej, just nu – i november 2006 – är Domedagen synonym med klimatchock.

Mer än 2 500 år efter det att de gamla grekerna för alltid fällde Attikas skogar för att bygga perserkrigens krigsflottor, 600 år sedan kol började brytas i Ruhrområdet, 200 år sedan Vildhussen skapade Döda fallet, 45 år efter Rachel Carsons bok Tyst vår, 35 år efter FN:s internationella miljökonferens i Stockholm och mer än 25 år sedan man började avverka Amazonas i rasande takt – nu, av någon mystisk anledning just nu, går det samfällt upp för oss arma dödliga att det är Moder Jord själv, Gaia, som gör slut på mänskligheten.
Hon låter permafrosten smälta, metanet pysa mot stratosfären och ozonhålet växa så att den gröna och blå planeten kan svetsas alldeles rödbrun.
Som Mars.

James Lovelock, brittisk forskare i 80-årsåldern som på 70-talet tog den antika grekiska jordgudinnans namn Gaia, gav det åt den bräckliga helhetsorganism vår planet utgör och som inspirerade en hel new age-generation att göra detsamma, förutspår att det är dit vi är på väg. Mot en marsliknande miljö. I New York Review of Books nummer från 16 november (www.nybooks.com/articles/19596) läser jag under rubriken ”Hur nära katastrofen?” en genomgång av fem böcker i ämnet klimatkatastrof. Lovelocks The Revenge of Gaia (Basic Books 2006) är mest drastisk. Under en bild av en rödbränd öken skriver han: ”Mars nu – och hur jorden i sinom tid kommer att se ut.”
Känn det apokalyptiska suget, känn doften av Ragnarök. Vad är det som gör det så attraktivt att tillhöra de Sista dagars heliga, att veta hur illa allt kommer att sluta?

På väg mot den ökenblästrade framtid som är vår är novembervädret för en gångs skull milt och
barnen i Vasaparkens nyrenoverade parklek bildar kö till exakt sex gungor. Det är alldeles i underkant för Vasastans babyboom som oförtrutet pågår vid avgrundens rand. En vanlig lördag räknar jag in ett 60-tal barnvagnar med Urban Jungle som marknadsledare. Barnen med caffe latte-namn som Hilmer, Wilma, Mira och typ Theo myllrar på det av ambitiösa landskapsarkitekter nyskapade röda klätter-, rutschkane- och studsmatteberget i korkflis. De vet inte att Gaia självdestruerar.
Inte jag heller, egentligen. Och nu ska vi gunga med treåringen. Ursäkta, men Harmagedon får vänta.