”Man tänker att de inte är så viktiga. De syns ju inte så mycket. Reinfeldt känner man ju igen.”

Den äldre damen i Farsta centrum sätter ord på det som nog är en sanning för många.

Kommunpolitiker uppfattas som mindre betydelsefulla än sina kamrater i regering och riksdag. I Stockholm är de lokala politikerna dessutom osynliga för förfärande många medborgare. För vad annat kan man säga om att bara en av fem stockholmare känner igen huvudstadens främsta kommunpolitiker, finansborgarrådet Sten Nordin (M) i SvD:s enkät.

Något motsvarande är svårt att tänka sig i en annan svensk kommun. Det tycks klart svårare att bli Stockholms starke man – eller kvinna – än exempelvis Fagerstas.

Troligen finns det flera förklaringar. Trots att Stockholms kommunfullmäktige med sina 101 ledamöter är landets största, så är politikerna i förhållande till kommunens storlek ganska få. Med 1247 stockholmare på varje folkvald är det betydligt svårare för stockholmspolitikerna att få kontakt med många medborgare än för deras partibröder och systrar i en genomsnittlig svensk kommun – där går det 179 invånare på en politiker. Storstadens anonymitet drabbar även politiken.

Därtill kommer mediernas roll. Samtidigt som mediekanalerna de senaste åren mångfaldigats, så har den lokala bevakningen av Stockholms stad och region på många redaktioner monterats ner. Och medan många av landets kommunpolitiker dagligen syns och hörs i lokala medier, så riskerar stockholmspolitikerna tvärtom att drunkna i mediebruset och dessutom att sammanblandas med sina partikamrater i riksdagen.

Spelar det någon roll då, om man är igenkänd?

Ja, det är betydligt lättare att få folk att lyssna, än om man bara är en socialdemokratisk politiker i fullmäktige, tycker oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (S).

Otacksamt, kan man tycka. Men många politiker väljer samtidigt stockholmspolitiken framför rikspolitiken. ”Det är mycket roligare att vara politiker i stadshuset än att sitta i riksdagen”, säger exempelvis Lotta Edholm (FP), som gjort både och.

Rent krasst så har kommunpolitiker mer att säga till om. I en kommun är det lättare att se resultat när besluten har direkt påverkan på skolor och barnomsorg, äldrevård och gatunät, saker som rör människor i deras vardag. Det är heller inga småpengar kommunpolitikerna har att förvalta, i synnerhet inte i Stockholms stad med en budget på 30 miljarder kronor 2010.

Här blir det ett demokratiskt problem. Om besluten fattas av osynliga politiker, som styr staden i det tysta är det klart illavarslande.

Med knappt två månader kvar till valet inleder SvD en intervjuserie med gruppledarna för de sju partierna i Stockholms stad. Förhoppningsvis gör det valet lite lättare för några stockholmare när politikerna lämnar medieskuggan.