Mars är ett sånt där vrak som alla skeppsnördar suttit och drömt om på pojkrummet.

Niklas Eriksson, doktorand med specialinriktning på Östersjön.

Livet är fullt av små ögonblick. Stunder när du plötsligt förstår hur det hänger ihop. Begriper vad som är relevant.

Det är marinarkeolog du borde vara.

Den 19 augusti kom beskedet från 75 meters djup som förmodligen tryggade återväxten för nästa generation som när ett intresse utöver det vanliga för gamla skepp på Östersjöns botten. Med bultande hjärtan kunde tre dykare från Ocean discovery, specialiserade på vraklokalisering, se en grovt timrad fartygssida täckt av kanonluckor uppenbara sig i mörkret. Bilderna från dyket visar hur kungens emblem med Vasakärven skymtar när ytsediment borstas bort från en av kanonerna.

Ibland är det mest slumpen. En inseglingskanal ska muddras, dykare går ner, och där plötsligt ligger det: ett sjunket okänt skepp.

Den här gången, sommaren 2011, var det enträget sökande som till slut gav utdelning. Där plötsligt låg det: pojkrumsdrömmen, det magnifika Mars, eftersökt sedan 1960-talet av bland andra Vasa-upptäckaren Anders Franzén.

För 447 år sedan gick hon till botten, eller snarare sattes i brand, sprängdes i bitar och blev bane för kanske 1 000 sjömän, knektar och andra. I ett av Nordiska sjuårskrigets största sjöslag. När regalskeppet Vasas förlisning ter sig som en pinsam förödmjukelse, sjönk Mars ner i sin havsgrav som ett redan mytiskt krigsvidunder.

– Mars är ett sånt där vrak som alla skeppsnördar suttit och drömt om på pojkrummet. Det är svårt att låta bli att vara med på det här, säger marinarkeologen Niklas Eriksson, doktorand med specialinriktning på Östersjön.

Han sitter i sitt trånga arbetsrum på Maris, institutet för marinarkeologi på Södertörns högskola. Vägghyllorna är fyllda med facklitteratur och han säger att han ju egentligen har fullt upp med sin avhandling. Därutöver ingår han nu i den grupp som ska göra den vetenskapliga analysen av Mars och av regalskeppet Svärdet, det andra av sommarens två superfynd.

Marinarkeologi, säger han, är ett relativt ungt forskningsfält. Tidigare studerades 1500- och 1600-talen av historiker och konstvetare. Arkeologer sysslade med förhistoria.

– Det är först nu som den akademiska forskningen kommit ikapp. När man nu upptäcker Mars så sker det i ett helt nytt vetenskapligt sammanhang. Vi är bättre rustade rent vetenskapligt att angripa en sådan här … biff.

Det mest uppenbara som väntar i djupet utanför Ölands norra udde är kanoner i en mängd storlekar men även dekorationer, skulpturer och kanske mynt i massor. Det har talats om att både avlöningskassan och amiral Jacob Bagges personliga ”skatt” fanns med ombord. Därtill kan de personliga föremålen och återskapandet av skeppsrummet teckna bilden av hur man hade det ombord och vad det innebar att vara knekt eller sjöman ombord på ett krigsfartyg.

– I till exempel 1600-talsflöjterna visste vi inte hur det såg ut under däck, hur de var organiserade. Många har skrivit om hur det var, men bevisligen haft fel. Man placerade kajutan i ett litet utrymme under fördäck. Det skulle visa på disciplin och pennalism, för sådan stämning är det på ett fartyg, trodde man.

– I själva verket har vi kunnat visa att besättningen åt tillsammans i andra änden av skeppet, i ett större utrymme som även användes till sovplatser. Miljön var förmodligen rätt familjär.

Analyserna som görs av Mars kommer även att handla om de stora örlogsfartygens del i 1500- och 1600-talens byggande av nationalstater och identitet, i samhällets förändring. I hur stor grad var de resultatet av kungarnas maktspråk? Var Mars, från början bestyckad med 107 kanoner, ett slags alter ego för Gustav Vasa och hans son, tronföljaren Erik XIV?

I forskarnas preliminära projektplan nämns att fartyget redan i sin samtid var en manifestation, att berättelsen om hur makalös och stor hon var existerade parallellt med det verkliga skeppet. Som alla myter har den med åren växt, byggts på och inspirerat historieskildrare och vrakletare.

Men ska hon bärgas? Går det? Ytterst är det länsstyrelsen i Kalmar som beslutar om det är skäligt att göra ingrepp på den arkeologiska platsen. Om du frågar Andréas Olsson, chef för Sjöhistoriska museets arkeologienhet och den som samordnar arbetet, blir svaret i dagsläget nej.

– Hur realistiskt är det? Och var skulle det ligga? Finns det plats för två stora fartygsmuseer i Stockholm? Eller ska det ligga i Kalmar? (det byggdes vid Björkenäs norr om Kalmar)

De praktiska invändningarna är många. Det är svårt nog att göra arkeologiska undersökningar på vraket. För regalskeppet Kronan, som ligger på 26 meters djup, ställs i genomsnitt var fjärde dyk in på grund av väderförhållandena. På Mars lär den siffran klättra upp mot 50 procent. Jämför även med Vasa som var skrovhelt och kunde bogseras in på grundare vatten innan hon togs upp i april 1961.

Andréas Olsson poängterar att stora örlogsfartyg redan ställs ut på Kalmar länsmuseum och Vasamuseet.

–  Jag tycker i stället att man ska bevara vraket som det ligger och vara försiktig med de undersökningar man utför. I framtiden kanske det finns andra analysmetoder som kan ge annan kunskap.

Sedan, tillägger han, är det en annan diskussion om en kanon eller andra fynd ska bärgas. Det kan finnas starka vetenskapliga motiv till en sådan bärgning, men även en mindre mängd fynd kan tillsammans med foto och film levandegöra Mars i en utställning.

– Men det som skulle vara motiverat, och enklare, att bärga nu är ett mindre fartyg. Jag skulle gärna vilja hitta ett bronsåldersfartyg eller ett vikingaskepp på ostkusten. I Stockholms skärgård eller i Mälaren. Vi vet ju att det ligger något utanför Björkö (där vikinga­staden Birka låg). Men var?

Vid sidan av Mars har det hittats många välbevarade skeppslämningar i Östersjön de senaste decennierna. Relativt billig sökteknik har gjort det möjligt för till exempel dykklubbar att gå ihop och köpa in en så kallad side scan sonar, som inte är mycket tjockare än en temugg och kan monteras på ett båtskrov. Resultatet av scanningen blir en bild av bottenytan där det går att bestämma materialet i bottenytan och se uppstickande konturer, block och hålor.

Själva Östersjön beskrivs som världens finaste vrakkyrkogård vars bräckta vatten jagar bort den träätande skeppsmasken. Motsvarande förhållanden finns kanske bara i Lake Michigan och de andra stora sjöarna i Nordamerika, men där saknas däremot lika omfattande sjöfart så långt tillbaka i tiden.

– Vi har runt knuten ett kulturarv i världsklass som lockar forskare från hela världen, säger Andréas Olsson.

–  Det går med viss rätt att hävda att i Östersjön har vi västvärldens sjöfart. Det är hit man ska åka om man vill ta reda på hur den sett ut de senaste 800 åren.

Det har gjorts en del försök att utöver museiutställningar visa upp de välbevarade vraken publikt, bland annat invigs en dykpark i Dalarö nästa år. Göran Ekberg, intendent på Sjöhistoriskas arkeologienhet, berättar roat om när ett företag sålde nedgångar med ubåt till flöjten Anna Maria som ligger på cirka 20 meters djup i just Dalarö.

– Det var värdelöst. Man såg bara genom den glasade bubblan där föraren satt. Sikten talar ju emot. Det gick så långt att de krockade med vraket en gång. I dag vet vi bättre hur vi ska visa upp vraken.

I Sverige klassas vrak över 100 år som fasta fornlämningar enligt kulturminneslagen och omfattas av ett skyddsregelverk. I princip får du inte rucka på något i vraket eller i dess närhet. Att det förekommer plundring och förstörelse av kulturarvet är tydligt men upptäcks i regel långt senare. Man kan bara konstatera att nyupptäckta vrak ibland dyker upp på bloggar och forum långt innan tillexempel Riksantikvarieämbetet eller länsStyrelsen får vetskap.

Med tanke på att 800–1000 vrak klassats som fasta fornlämningar är tillsynen närmast omöjlig att upprätthålla. Det finns faktiskt så många bevarade lämningar längs Östersjökusten att det kan räcka med att zooma in på en satellitkarta och på skärmen kunna se vrakkonturerna.

– Vi brukar kalla dem för Eniro-vrak, säger Göran Ekberg. För att man ska kunna se dem krävs att det har varit en lugn väderdag över grunt vattenstånd den dagen bilden togs. Vi hittade till exempel ett vrak i Svindersvik via Eniro.

För Niklas Eriksson på Södertörns högskola väntar många vinterkvällar och nätter vid ritbordet. Årets sista dykningar i skiftet oktober-november gav ”fruktansvärt” mycket material, med systematiska robotkamera­åkningar för att dokumentera kanonportar och skeppet ur olika vinklar. Förhoppningen är att åter igen kunna visa hur Makalösa Mars en gång såg ut – och förklara varför.

– Fältarbete är en sak, men själva arkeologin börjar ju först när man kan sätta in det i ett samhälleligt sammanhang, säger han.