Ljuset strömmar in genom de stängda fönstren. Framför dem avtecknar sig ryggtavlorna på en stor familj hoptryckt på en vitbäddad säng. Man kan nästan ana hur deras blickar strävar framåt, uppåt.

Detta är en av många fotografier som ingår i Amelie Herbertssons reportageserie Flyktfåglar. Idén tog sin form när hon gjorde ett skolprojekt på Alsike kloster, en fristad för flyktingar i nöd, där många lever gömda efter beslut om avvisning.

–Under den tiden förstod jag hur svensk flyktingpolitik kan se ut och kände att jag måste göra något för att försöka bidra till en förändring.

Amelie Herbertson är 24 år och går ut Biskops Arnös fotoskola om ett år. När hon fick höstens reportageuppgift bestämde hon sig för att strunta i ämnet ”Jag och mitt djur”. I stället gav hon sig ut på en åtta veckor lång resa i en verklighet som få människor känner till.

–Jag har länge tänkt att Sverige är ett land som är bra på att hjälpa folk. Men jag insåg att trots att vi till exempel har skrivit på barnkonventionen har vi inte skrivit in den i vår grundlag vilket Norge gjorde för år åtta sen och som skett automatiskt i flera andra länder.

I Sverige lever 10000 papperslösa flyktingar. Eller kanske 35000. Det är omöjligt att få exakta siffror när människorna bakom dem inte vill bli hittade. De har blivit nekade asyl, men av olika skäl bestämt sig för att inte lämna landet. I stället går de under jorden.

Sverige har vid upprepade tillfällen kritiserats av FN för att papperslösa inte har rätt till vård och för att barnen nekas skolgång. Men i en uppgörelse med Miljöpartiet kom regeringen tidigare i mars fram till förändringar för att underlätta för möjlighet till vård och skolgång. Som det ser ut nu går många av barnen redan i skolan. Rektorerna väljer då att ställa den svenska lagen mot FN:s barnkonvention. Men dessa elever har hittills inte fått några betyg.

–De flesta barn jag träffat har gått i skolan. Det har framför allt varit ett viktig socialt utbyte. Men om den nya lagen leder till att de kan få betyg så är det även en fortsatt väg in i samhället – om de får stanna.

Amelie Herbertsson låter engagerad över telefon. Hon berättar om en sjuårig pojke som levt hela sina liv i Sverige men som troligtvis aldrig kommer att få uppehållstillstånd, familjer som lever isolerade långt från närmaste by, kvinnor som inte vågar återvända till sina hemländer för att de där förföljs av våldsamma pojkvänner och inte litar på landets skyddssystem. Det är lätt att fascineras över det jättejobb hon gjort: en resväg lika lång som till Rajasthan. Hon har avverkat ett antal nätter i bilbaksäten eller på tågstationer och under arbetets gång växte projektet från fem familjer till 26.

–Denna massa tillsammans med de enskilda rösterna som talar i bildspelet ska sprida en förståelse för människor som lever gömda. Och en känsla för hur många de faktiskt är.

Att du fotat dem bakifrån kan man förstå eftersom det är viktigt att inte avslöja deras identiteter. Men din tanke rent fotografiskt?

–Ljuset är hoppfullt. Hur jobbig situation de än lever i så finns en vardag och en framtidstro. Jag har träffat familjer som levt under jorden i tio år och ingen skulle göra det frivilligt om de inte hade kvar någon slags hopp.

I fredags tävlade Amelie Herbertsson som en av 36 nominerade i Svenska pressfotografers tävling Årets bild 2011. Förra året blev hennes lärare på Biskops Arnö, Pieter Ten Hoopen, utnämnd till årets pressfotograf. I år fick Amelie Herbertsson andra pris i kategorin Årets bildspel.

–Min intention med projektet har alltid varit att nå ut till många så att de här människorna kommer till tals. Men det är svårt för jag är så liten och pluggar fortfarande. Att får pris känns skitbra för det betyder att fler människor kommer att se bilderna och får möjlighet att reagera.