Enformighet kan förändra världen. I alla fall en smula. I april är det 15 år sedan Jennifer Ringley slog på sin webbkamera och började skicka ut bilder från sitt studentrum. Även om det till en början inte ens handlade om video, utan om suddiga stillbilder som uppdaterades var tredje sekund, häpnade folk. Att dygnet runt kunna se rakt in i en okänd människas liv var något så oerhört att sajten fick fyra miljoner besökare om dagen. Trots att det för det mesta faktiskt inte hände något alls hemma hos Jennifer.
Även om MTV hade kört igång The Real World redan 1992, förebådade JenniCam – som Ringleys sajt hette – i mycket den dokutrend som i så stor utsträckning har präglat medievärlden sedan dess. 1997 startade Expedition Robinson och två år senare drog Big Brother igång. I dag, när Big Brother precis har haft nypremiär, är det uppenbart att det som förr sågs som ett pikant utlämnande av enskilda människors liv har blivit en djupt integrerad del av vår kultur.
De inblickar via till exempel Facebook som vi numera kan få i andras privatliv liknar till stor del de vi häpnade över när JenniCam startade. Men det innebär inte att det inte finns betydande skillnader mellan mediebolagens dramaproduktioner och vanliga människors egna vardagsskildringar.
När dokusåporna slog igenom var vissa upprörda över att deltagarna fick så stor uppmärksamhet. De ansågs inte ha presterat något som gjorde dem värda allt rampljus.
I dag kan man fråga sig varför åtminstone inte lite ilska riktas mot mediebolagen. De har ju faktiskt skapat en offentlig grupp i samhället som inte funnits tidigare – och det ligger nära till hands att definiera denna som mediesfärens egen underklass, som det står alla fritt att profitera på så länge som det passar. Ta ett steg in i det där huset och du kan komma att utnyttjas av medierna i resten av ditt liv. Även om de flesta människor så klart slits ut efter bara några veckor.
Utanför produktionsbolagens värld pågår en amatörutveckling som bemäktigar människor, som ger dem möjligheten att göra sina röster hörda. Men medierna, som fortfarande har svårt att hantera förändringen, utnyttjar i stället amatörerna genom att ta ifrån dem deras röst och reducera dem till arbetsmaterial i sina dramabyggen.
Här skiljer sig inte synen på den nya medieunderklassen från hur man traditionellt har betraktat underklasser: de ska veta sin plats och knipa igen snudan. I stort sett alla underhållningsprogram understryker poängen: vi har skrikande stjärnkockar som skäller ut matlagande amatörer och tonåringar som på skakande ben puttas fram för att under tystnad tvingas möta nedlåtande domslut från en Idoljury.
Till slut blir då även detta en naturlig del av vår kultur. Plötsligt ska verkliga affärsmodeller pitchas enligt förolämpningsdramaturgin. Plötsligt har du en chef som behandlar dig som den arga kocken i tv, för det är bra ledarskap.
Ger du dig in i leken får du leken tåla, lyder TV11:s slogan för den nya Big Brother-säsongen. Men det var mycket länge sedan de samhällsideal som skapas i medierna var någon lek.
