PORT-AU-PRINCE
Likstanken är som en vägg när vi närmar oss det som en gång var en kombinerad ungdoms- och vidareutbildningsskola.

- Vi grävde med händerna så länge vi kunde. Men här har två våningar helt fallit samman. Vi kunde inte röra på stenblocken, därför hängde vi upp den här banderollen, säger Ronald Joël.

- Men ingen har kommit för att hjälpa. Föräldrar och grannar kunde rädda tio-tolv elever direkt efter skalvet. Flera kunde de inte bara gräva ut med händerna. Men de kunde fortfarande se armar och ben mellan stenblocken.

Hur många döda som kan finnas under stenmassorna vet ingen. Någon säger tjugo, andra säger att det måste vara mer än trettio döda. Skolan hade runt 500 elever. Men alla var inte i skolan sent på tisdag eftermiddag när skalvet kom. De omkomna måste ha varit i de nedersta våningarna.

Föräldrarna har vädjat till myndigheterna om hjälp. De har bett om maskiner, som kan lyfta bort de enorma stenblocken. Men inga myndigheter har svarat.

Nu är det för sent. Likstanken breder ut sig kring skolbyggnaden, som för bara fem dagar sedan var full med skrålande barn och lärare.

Flera av föräldrarna vill inte låta sig fotograferas. Deras raseri mot myndigheterna är starkt. Föräldrar, mor- och farföräldrar samt syskon vill ha en grav att gå till. Slippa tänka på att deras egna barn ruttnar under skolan.

- Självklart är vi oroliga för sjukdomar. Det är ju det alla fruktar, att detta ska förorena området. Husen står vägg-i-vägg, säger Ronald Joël.

Han studerar till diplomat, och är en slags talesman för människorna på denna gata, som ligger nära den nationella tv-stationen i stadsdelen Delmas.

- Det finns många raserade skolor i Port-au-Prince, säger han. I flera av dem ligger det döda människor och ruttnar. Vem ska rädda dem? Han låter frågan hänga i luften.

Räddningsmanskapen koncenterar sig på de levande. På flygplatsen kommer en stadig ström av räddningsarbetare efter jordbävningen i tisdags eftermiddag.

- Tiden för att hitta överlevande har inte runnit ut. Vi har sett folk som har klarat sig i tio dagar eller mer i liknande ruiner om de inte är allvarligt skadade, säger Dennis Cross med äkta amerikansk självsäkerhet. Han arbetar till vardags inom barnomsorgen i Los Angeles och har sett jordskalv tidigare.

- Kan någon klara sig så länge i denna värmen?

- Värmen reducerar chanserna. Men det är otroligt hur länge oskadade människor kan hålla ut, även utan vatten. Därför är det långt ifrån för sent, menar Cross.

På fredagen hämtade han och resten av räddningsteamet två överlevande och en död från en byggnad där det en gång fanns ett kafé och troligen också en lägenhet.

- Bara ett par kvarter härifrån är en annan grupp från vårt team och håller på att rädda fram överlevande. Vi får inte ge upp, ropar han i det närmaste till oss. Men han skakar på huvudet över myndigheterna i Haiti.

- Det är förståeligt att människor börjar bli irriterade. Det finns ingen regering, ingenting är organiserat, suckar han.

Hur organiserar ni sökarbetet?

- Vi har tagit ansvar för ett område i staden. Går från kvarter till kvarter för att se om människor som hört röster inifrån ruinerna kan ta kontakt med oss. Vi är helt beroende av tips från lokalbefolkningen. När vi får det, släpper vi loss hundarna.

Idag kunde han och hans team rädda två unga kvinnor som var vid liv. En person var död när de fann honom.

- Hundarna markerade som galna efter bara några minuter. Nu är två ute och vid liv. För personen som var svårt skadad var det för sent. Men de överlevande var i mycket god form, säger Cross.

Har du varit med om något liknande?

- Jag har varit med och räddat människor från jordbävningar tidigare, hemma i Kalifornien. Men skalvets styrka och vidden av förstörelsen är det mest omfattande som jag har upplevt, säger Cross.

Men räddningsmanskapet med all sin utrustning hade inte kommit till landet då livet ebbade ut under stenblocken på den raserade ungdomsskolan. Inga andra reagerade heller på banderollen, förrän några norska journalister dök upp. Men besvikelsen är tydlig i deras ansikten när familjer och grannar förstås att vi inte kan hjälpa. Bara beskriva deras lidande på några tidningssidor.

Joël går tillsammans med oss tillbaka längs den ödsliga vägen som senare på kvällen blir familjens sovrum. Ingen törs bo i husen av fruktan att de som inte har rasat samman, ska göra det. Joël är också oroad över framtiden. Det som händer efter att liken är borta från skolan.

- Överallt ser du skolbyggnader som har rasat samman. Byggnader som begraver döda skolelever. Men vad händer med de överlevande ungdomarna? Var ska de gå i skolan? Vilken slags framtid har de utan skolgång?