För ett drygt tiotal år sedan deklarerade en myndighet att man måste visa respekt för olika invandrargruppers religiösa värderingar. Det var bara så att det då gällde kvinnlig omskärelse och gudskelov har vi sedan dess kommit så långt att sådan inte respekteras.
Sedan inträffade Fadimemordet och allmänna opinionen i Sverige förstod att vi hade problem med andra värderingar som vill göra sig gällande bland oss. Vi har ställts inför nödvändigheten av att fastställa gränser för vad som gäller inte bara enligt svensk rätt utan också rättsuppfattning.
Vi berömmer oss av att upprätthålla en tradition av kamp för likställighet mellan könen och hyser berättigad stolthet över att vara normgivande pionjärer på detta område. Men diskrimineringsombudsmannen brister i tillämpningen.
Att vägra hälsa genom handtryckning är inte straffbart, ej heller att insistera därpå. Det är däremot uppenbart orimligt att tvinga företag att anställa någon som döljer sitt ansikte för eller vägrar hälsa på företagets kunder på i Sverige vedertaget sätt. Ty enligt de värderingar som råder i det svenska samhället är vägran att trycka en annan persons hand en av de värsta skymfer och förolämpningar man kan utsätta någon för – det enda som är värre torde vara att spotta på henne/honom.
Denna värdering har ingen religiös sanktion, men är likväl ovedersäglig. Att vägra trycka en kvinnas hand har heller ingen religiös sanktion trots att enstaka ignoranter tror det. Inte ens den svenske imamen Abd al Haqq Kielan hävdade detta i en tv-intervju utan betonade att det är en förislamsk och vanlig företeelse bland vissa folk, inte bara muslimer; men han tyckte det var en trevlig och sympatisk sedvänja.
På vilken grund kan sådan vägran läggas till grund för utvecklingen av svensk rätt och till utdömandet av böter eller skadestånd i storleksordningen bortåt ett halvårs nettolön?
För ett antal år sedan återvände jag till Sverige efter flerårig tjänstgöring i muslimska länder. Därefter har jag ägnat många år åt att främja integrationen av invandrare och främst deras barn i det svenska samhället. Tyvärr har Diskrimineringsombudsmannen effektivt lyckats sabotera mycket av det arbete som mängder av frivilliga krafter nedlagt under många år.
En så flagrant diskriminering till förmån för en udda invandrargrupp kommer att på ett oslagbart sätt stimulera antiislamska känslor. Fru Justitia avbildas med förbundna ögon men denna diskrimineringsombudsman borde snarare avbildas med en svart piratlapp över ena ögat för att illustrera partiskhet. Vem har i detta fallet diskriminerat vem?
Enligt mitt förmenande är det arbetsgivarrepresentanten som behandlats som vore hon oren på könsdiskriminerande grund, vilket är oerhört nedsättande och en ren förolämpning i det svenska sammanhanget. Genom sitt agerande har DO uppenbart diskriminerat en svensk kvinna och inför vilken tillsynsmyndighet kan man anmäla detta?
Eller förhåller det sig så att DO och domstolen signalerar statsmakternas omprövning av Sveriges etablerade könsutjämningspolitik till förmån för återgång till reaktionär könsdiskriminering? Mångas besvikelse och avståndstagande är solitt och vårt rättsmedvetande sårat. Quis custodiet ipsos custodies? – vem övervakar övervakarna? Har uppdragsgivaren fortfarande förtroende för sin diskrimineringsombudsman?
Erik Cornell,
förutvarande ambassadör i Turkiet, Västafrika och Bosnien med flera muslimska länder samt författare till boken Från härskarmakt till rättsstat (2005).
