På häxprocessernas tid hade han varit besatt av djävulen – den psyksjuke studenten som dödade sig själv och 32 andra i Virginia. Den sortens besatthet riskerar väldigt få av oss att drabbas av. Varken som offer eller förövare. Men det finns en nutida – och urtida – djävulseffekt som kan förvandla nästan vem som helst av oss till våldsverkare eller offer. I sin allvarligaste form härjade den i Bosnien på 90-talet. Lite längre bort fick den Lynndie England och hennes kamrater att plåga irakiska fångar i Abu Ghraib. På nära håll men i mildare form blev den nyss synlig i Malmös Rosengård. Människor som begår våldsamheter som varken de själva eller omgivningen hade en aning om att de skulle kunna begå.

För socialpsykologerna är det här förstås inget nytt. Dela in en grupp vanliga normala människor i gröna och blå. Vad händer? Vi börjar genast samarbete med de egna och konkurrera med de andra. Ger vi dessutom de blå rollen som fångvaktare och de gröna rollen som fångar måste experimentet avbrytas bara efter några dagar. Rollspelet blir bara alltför brutalt. I andra experiment kan man få vanliga normala människor att plåga en skådespelande försöksperson till (låtsad) medvetslöshet. Och trots att vi är bergsäkra på att en linje är kortare än en annan, visar experiment att vi ändrar oss om en grupp vi tillhör säger att det är tvärtom.

I lite varierande blandning ingår några återkommande ingredienser i alla experimenten. Det personliga ansvaret är lagt någon annanstans än hos den enskilde. Den som bli offer är mer eller mindre avpersonifierad – ibland bestialiserad. Någon med auktoritet tar på sig ansvaret och talar dessutom om att försöket har ett ”högre” syfte. De som agerar är övertygade om att kamraterna i gruppen gillar det de gör.

Vi är bokstavligen för våra liv beroende av andra människor – att ingå i ett socialt sammanhang. Inklusive dess hierarkier, relationer och auktoriteter och normer. När alla de sociala vägvisarna pekar i rätt riktning är vi riktigt sympatiska. Pekar de fel har de flesta av oss inga andra val än att bli offer för djävulseffekten. Vår fria vilja – och vårt ansvar – handlar kanske mest om att se till att vägvisarna pekar rätt. När de väl pekar går vi dit de visar.

Det här är gammal kunskap. Ledare som släpper lös effekten gör det medvetet eller känner inte till den. Jag är osäker på vad som är värst. Vem som borde möta sina domare är jag mera säker på – och det är inte i första hand fångvaktaren.