När jag hörde att Li Wangyang lyckats med det akrobatiska konststycket att hänga sig från ett fönster så kom jag på att de flesta dissidenter jag träffat varit på märkligt bra humör. Som Ludu U Sein Win, 71. Han satt på sängen i sitt ruttnande hus från den brittiska kolonialtiden i Burmas gamla huvudstad Rangoon. Pyset från syrgastuben som han andas med blev som en metronom för varje stavelse.

–Jag ångrar ingenting. Psyh. För jag gjorde bara det som måste göras. Psyh. Jag gör det som är vår plikt för nästa generation. Psyh.

Då kom dottern in och stoppade intervjun. Pappa är trött, sa hon. Över en kaffe i köket berättade hon hur polisen en dag hade kommit och tagit med Ludu “för några frågor”. Sen var han borta i elva år. När han kom ut var han paralyserad. Han lärde sig skriva med vänster hand i stället. Åkte i fängelse igen. Ludu hatar folk som är deprimerade, sa dottern. Alla måste ha en dröm menar han, och sen måste man arbeta för att drömmen ska bli sann. Ludu verkade nöjd med sitt val. Jag var inte lika övertygad om dottern. Hon hade aldrig gift sig. Pappan hade sagt till henne att hon borde jobba för folket, och ta hand om honom i stället. Så hon gjorde det.

Hon strök sig över kinden, som om hon skulle stryka bort en tår, och sa lätt leende:

–Ibland känns det som om jag är fången i hans dröm. För han har så stora ambitioner och jag känner att jag inte kan leva upp till dem.

De politiska reformer som nu sker i Burma är möjliga genom folk som Ludu, hans familj, eller U Win Tin. Sistnämnda har från starten varit en av ledarna i Aung San Suu Kyis parti National League for Democracy. Han greps 1988, satt 19 år i fängelse, den mesta tiden i isoleringscell.

Två dagar efter att han släpptes drog han i gång partiet igen. När vi träffades i januari var han 82 år, fysiskt märkt, men på ett oförskämt bra humör.

Li Wangyang satt totalt 22 år i fängelse efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Han hade försökt bilda en oberoende fackförening. När han kom ut hade tortyren gjort honom döv, blind och han kunde knappt röra sig, som den sista intervjun med Li gjord den 2 juni och utlagd på Youtube tydligt visar. Som vanligt i Kina fortsatte säkerhetsapparaten att trakassera Li även efter ”frisläppandet”.

Mot alla odds var Li ändå full av hopp. Han sa att till och med Burmas militärjunta hade gjort reformer och att Kina snart skulle få demokrati. Den 6 juni hittades 62-årige Li hängd på sjukhuset. Polisen sa att det var självmord. Li var handikappad och övervakad dygnet runt av vakter. Bilder visade att Li fortfarande hade fötterna på marken. Många tror att vakterna torterade ihjäl Li och sen fejkade självmordet, kanske som ett straff för intervjun.

Ingen tror att Li ville dö. För depression, cynism och ångest är ofta inte länkat till de faktiska omständigheterna, utan till att sakna mening eller hopp. Veckan innan Lis “självmord” hängde sig en ofrivillig dissident, Ya Weilin. 73, på riktigt. Det hade gått snart 23 år sedan hans son hade skjutits i huvudet när militären krossade proteströrelsen på Himmelska fridens torg. Ya var deprimerad efter att i årtionden förgäves väntat på upprättelse. Och kanske hade han gett upp hoppet.