Att producera en tv-serie om utrikesdepartementet utan att beröra den huvudsakliga verksamheten är verklighetsförfalskning, påpekar tre av Sveriges mest respekterade diplomater; Rolf Ekéus, Jan Eliasson och Sven Hirdman.

I en debattartikel i Dagens Nyheter (5/3) kritiserar de skildringen av utrikesförvaltningen i Sveriges Televisions omdiskuterade programserie ”Diplomaterna”.

Det är lätt att instämma i kritiken.

För att konstatera att svenska diplomater överlag är professionella i sin tjänsteutövning krävs varken utredningar eller tv-serier. De som genom åren stött på UD-tjänstemän i utlandstjänst kan vittna om att insatserna i de allra flesta fall präglas av höga ambitioner och en vilja att på bästa sätt företräda Sverige.

Icke desto mindre finns det i dessa dagar anledning för utrikesdepartementets ledning att diskutera vilka principer som bör vara vägledande i den egna verksamheten. I sitt debattinlägg beskriver de tre seniora diplomaterna hur arbetsmoralen inom utrikesdepartementet är ”snabbt sjunkande”.

Att stor arbetsbörda i kombination med budgetnedskärningar, ambassadnedläggningar och tuff mediekritik leder till påfrestningar är begripligt. Ändå är det ett faktum att diplomati och utrikespolitik måste formas och fungera även under pressande omständigheter.

Målet med det diplomatiska arbetet är att minska risken för konflikter – att genom dialog och överenskommelser verka för fred och mänskliga rättigheter. Ska det uppnås krävs företrädare som är tryggt förankrade i grundläggande etik och värderingar.

I skärningspunkten mellan diplomatins inflytande och fascinationen över kristallkronor och cocktailpartyn växer ett förhållningssätt som i sig riskerar att förringa humanitet och enskilda människoöden.

Raoul Wallenberg-fallet utgör ett dystert exempel på vad som sker när undfallenhet och tystnad blir viktigare än individens utsatthet. Ett annat sådant exempel är hanteringen av den fängslade journalisten Dawit Isaak.

Det är direkt stötande när det visar sig att Carl Bildt i samband med riksdagens utrikesdebatt inte ens kan svara på hur länge Dawit Isaak suttit fängslad. Lika stötande är det att Bildt, efter nära åtta års misslyckad diplomati, vägrar att bege sig till Eritrea för att vädja för sin fängslade landsman.

I ljuset av Dawit Isaak-fallet borde det vara en självklarhet att det kommande svenska EU-ordförandeskapet används för att öka det politiska trycket på den eritreanska diktaturen – i själva verket blir det tvärtom.

Tjänstemän inom regeringskansliet berättar bekymrat att Sveriges viktigaste humanitära ärende i praktiken kommer att läggas på is under ordförandeskapshalvåret. Utrikesdepartementets ledning anser att det under den perioden icke är lämpligt att prioritera ett fall som rör Sveriges egna intressen.

När det som enligt allmänmänskliga och humanitära värderingar betraktas som sunt förnuft förvandlas till en fråga om diplomatisk kutym och etikett, undergrävs tilltron till utrikesförvaltningen – förtroendet för dess företrädare reduceras.

Det är allvarligare än en grovt missvisande tv-serie.