Är du lönnfet lilla vän? Gömmer det sig en muffinsmage under stretchjeansen? Då har vi lösningen: Bli strandsnygg på fyra veckor! Fixa beachrumpan på ett kick! Platt mage nu!
Sommaren är snart här och kom i form-budskapen bildar förtrupp. Tidningen jag jobbar på är inget undantag. Skälet är enkelt; bantning säljer. Hoppet slår ut som små spirande blomsterknoppar. Kanske, kanske går det den här gången. Fast vi borde veta bättre.
Människor vill leva i illusionen av att det finns genvägar. Trots att vi vet att de sällan fungerar.
Vi tror att en valk mindre skulle göra oss lyckligare. Som om någon ens skulle lägga märke till att den är borta. I en värld fokuserad på navelskådande felsökning har vi knappast tid att titta upp och se någon annan. Vi har fullt upp med att hitta fel på oss själva.
Vi ansar, smörjer, vaxar, späker och drömmer om en bättre tid i en perfekt kropp. Minus tio kilo. Då kommer allting att ordna sig.
Det är så sorgligt. Så mycket ångest. Slöseri på energi.
Jag har gått den vägen. Kritiskt granskat varenda liten misstänkt cellulit. Förklarat krig mot mig själv. Bantat. Och jag var bra på det. Till slut var jag nere i en grapefrukt och två vattenbaserade omeletter om dagen. Rena mirakelkuren. Kilona rasade. När revbenen stack ut började jag motvilligt äta igen.
I många år levde vi separata liv min kropp och jag. Ibland gick den upp i vikt. Då tyckte jag att den var äcklig och sa till den att skärpa sig. Jojo, brukar det kallas för. En dag hade kroppen nästan försvunnit igen, utan att jag riktigt märkt det. Då blev jag rädd och tänkte att det nog var bäst att flytta in i den igen.
Jag gjorde en deal med mig själv som gick ut på att aldrig, aldrig laborera med mat. Alltid äta mig mätt. Aldrig tacka nej till mat jag tycker om. Eller chips. Och godis. Däremot fick jag träna hur mycket jag ville. Och det var i träningen vi blev vänner.
Efter en tid såg jag inte min kropp som en karta över mänsklighetens alla brister och fel längre. Den var blod som pumpade genom muskler som exploderade i snabba löpsteg. Lungor som växlade över till en andra andning. Den var njutning, styrka och funktion. Gav energi. Istället för att stjäla. I vår nyförälskade tvåsamhet gav vi oss tillsammans ut på nya äventyr. Vi var ostoppbara. Började spela golf. Blev passionerade fotbollsspelare. I jakten på den perfekta svingen finns ingen tid att älta eventuella gäddhäng. På korpfotbollens grusiga arenor spelar celluliter ingen roll (och håren på benen syns inte under de långa strumporna).
Idag är vi mer som ett strävsamt gammalt par som känner varandra utan och innan, kan se varandra i spegeln och le åt varandras brister.
En riktig solskenshistoria när man tänker på det. Men ändå, om jag kan vill jag gärna bespara min dotter och hennes kompisar den resan. Om jag kunde skulle jag nu mitt i bantningslöpens blomstertid tapetsera stan med ett alternativt budskap:
Sluta se din kropp som ett renoveringsprojekt. Hitta på något kul tillsammans med den istället.
Frågan är bara: Köper ni det?
