Det är klart att hon fick stå tillbaka för honom, han var ju man! Och inte vilken som helst, utan den som mest framgångsrikt målade in Skagenljuset i konsthistorien. Medan hon tog hand om honom och dottern och dukade festlångbord innan allt gick åt pipan och hon led sig igenom en skilsmässa, nej två. Så gick åren utan att hon fick tid eller kraft att satsa på sitt eget konstnärskap.

Jag flyr höstmörkret för att se Bille Augusts film om Marie Krøyer, den vackra och begåvade som först var gift med danske konstnären PS Krøyer och sedan med svenske tonsättaren Hugo Alfvén. Hon som längtade efter ”det vidunderliga”, det vill säga den kärlek som var livets mål och mening, värd det högsta pris.

I stället blev hon lämnad, sviken, hon fick strida för sina barn och sin överlevnad och av ungdomens konstnärsdrömmar kvarstod några få tavlor. De hittades på en vind först efter hennes död, om jag minns rätt.

Bille Augusts film har fått hennes namn – men inte ens nu står Marie Krøyer i fokus. Det gör åter hennes man Peder Severin. Ändå gör Birgitte Hjort Sørensen en stark rolltolkning, med kjolar som sveper långt från danska tv-serien ”Borgen”, där vi vant oss vid att se henne som den rappa nyhetsjournalisten. Hon som i förra omgången fick sluta sitt jobb just för att hon, obetänksamt nog, blivit kär i statministerns närmaste man.

Nedsjunken i biofåtöljen inser jag hur historien upprepas, genom generationerna. Det är kvinnorna som får stå tillbaka, särskilt om det äkta eller oäkta paret konkurrerar med varandra. Då blir det han som går vidare medan hon viker ner – eller slås tillbaka.

Genom flera år har jag skrivit om mammor, både min egen och andras, och längs vägen bakåt i tiden har jag mött kvinnor vars livsomständigheter skiftat men som ändå haft något gemensamt: detta att de inte fick bli starkare eller mer framgångsrika – och för allt i världen inte bättre betalda – än sina män. För då, det visste de tidigt, skulle de aldrig kunna behålla ”den vidunderliga” kärleken.

Med trötta röster har de påmint: ”Du förstår, man kan inte ta ifrån en man hans självkänsla”. Därför avstod de från bättre jobb, lade ifrån sig pennor och målarpenslar – så att deras män fick förbli huvudpersonen.

Och i dag? Är detta överspelad dramatik? Förlegad teori? Kärringgnäll och bittertantsklagan?

Om jag ändå hade fel, fel, fel. Men bara häromveckan kom rapporten att mammor, de som har barn mellan två och femton – femton! – år, är dubbelt så mycket sjukskrivna som männen som är fäder till dessa barn. Varför? Ja, det ska man utreda vidare. Första förklaringen var inte att det är de dubbelarbetande kvinnorna som sliter ut sig för att de ska fixa allt, överallt.

Nej, i stället talade man om deras huvudansvar hemma. Behövs man för att familjelivet ska fungera gäller det att vara frisk, det vill säga kurera sig fortast möjligt.

”Det vidunderliga” handlar med andra ord – nu som då – inte så mycket om den allomfattande kärleken. Det är mer vidunderligt om kvinnor står på benen, både friska och framgångsmodiga.