Det finns tre paralleller till det som natten till igår inträffade i Afghanistan.

•Under Kongo-kriget 1960-64 var svenska FN-soldater inblandade i hårda strider med många dödade.

•Under Bosnien-kriget satte sig FN-styrkan Nordbat 1992–94 i respekt. Krigsherrar som besköt Nordbat fick smaka på samma mynt, antalet skadade och döda är okänt.

•I Kongo organiserade EU 2003 en operation ledd av Frankrike där svenska specialsoldater och fallskärmsjägare fanns med. Kring Bunia härjade rebeller så FN kunde inte arbeta där. I strider dödade styrkan ett antal rebeller, vilket kom fram först senare.

Gårdagens strider i Afghanistan blev däremot kända direkt. Det är en fredsinsats som Sverige deltar i under Nato-befäl i Isaf-styrkan, på FN-mandat och på inbjudan av den afghanska regeringen. Länge symboliserades Sveriges idag största utlandsstyrka med 440 personer av de vita fordon som Sverige använde. Som om det vore en humanitär insats eller en gammaldags FN-insats. Men här finns ingen vapenvila att bevaka och ingen klar gränslinje.

Redan 2005 sprängdes två svenska officerare till döds i Mazar-e-Sharif i en oskyddad, vit- målad, Toyota Landcruiser.

SvD skildrade i ett reportage i oktober 2008 detta ”Sveriges glömda krig” . Då framkom att soldater och officerare kände sig övergivna, av politiker och militärledning. Konkret krävde de bättre skyddade fordon. Det var en obehaglig aha-upplevelse att åka i Mazar-e Sahrif i en dåligt skyddad Toyota Landcruiser med våra svenska soldater och i en rondell upptäcka att Röda Halvmånens hjälparbetare hade splitterskyddade Mercedes. En sådan hade även Rikspolisstyrelsens svenska EU-polis i Shebregan, ett bättre skyddat fordon än vad Försvarsmakten gett sina soldater och officerare på samma förläggning.

Trots alla signaler om motsatsen hävdade Arméinspektören i höstas att ”säkerhetsläget förbättrats”. Bättre skyddade fordon behövdes inte. Inom 48 timmar skedde två attacker mot hans soldater i Afghanistan – vilket Högkvarteret då tonade ner och lämnade felaktiga uppgifter om.

Arméinspektören tänkte dock raskt om och föreslog att Stridsfordon 90 och den nya, bättre skyddade bilen Galten skulle sändas till Afghanistan. Då vidtog en obegriplig långbänk där ÖB Håkan Syrén tyckte detta var ”ett stort beslut”. Först i maj kom fordonen iväg. Natten till igår bidrog de till att rädda svenska liv.

När statsminister Fredrik Reinfeldt och våra försvarspolitiker besökt Afghanistan i år har de inte åkt i soldaternas Toyota Landcruisers.

På order av Isaf tvingades Sverige i våras att måla om sina vita fordon till militär ökenfärg. De skulle inte längre få förväxlas med humanitär hjälp. Men trots färgbytet verkar det inte ha sjunkit in i militärledning och politiker att vi deltar i ett slags krig i Afghanistan.

Därför finns det ännu inte balans i fordonsparken. I klartext: för att klara av förbandets uppgifter saknas skyddade fordon till alla som behöver det.

Högkvarteret upprepar att de analyserar behovet av bättre skydd.

Har inte den analysen redan gjorts av verkligheten?