I kylan vid den gamla kultplatsen Uppsala högar står ett 60-tal personer i ring. Genom att låta ett horn dekorerat med runskrift gå laget om hälsar de våren välkommen i en sed gamla anor som nu fått nytt liv.

För mer än tusen år sedan - när den europeiska kontinenten dominerades av kristendom och islam - gick det blodigare till här under vårblotet. Men eftersom Sveriges asatroendes samfund tolkar ”den forna seden” i modern tappning tar de avstånd från djuroffer.

29-årige snickaren Conny Ek från Gnesta fattar hornet och höjer det mot den grå skyn i vördnad för ”vanerna och asaguden Tor”. Hans fästmö, 32-åriga arbetslösa Mia Gregnert, blotar i fruktbarighetens tecken för den bebis hon bär i sin mage:

För lill-skiten härinne, hell! utropar hon glatt.

Hell! svarar ringen unisont efter varje skål.

Det blotas för våren, mot miljöförstöringen, för förfäderna och för skogsguden som skyddar mot trollen. Hemma i Sörmland blotar Mia Gregnert och Conny Ek ofta till vardags.

De hittade både varandra och hedendomen via sitt starka intresse för historia.

- Det här är ett sätt att återknyta med naturen och krafterna där, säger Conny Ek.

Efter den gemensamma skålen uppmanar cermonimästarna de medverkande att utföra sitt personliga blot. En duk i mitten av ringen fylls med brödbitar, jordgubbar, sädeskorn, smågodis, ägg och annat.

- Senare ska vi bära i väg det så att det kan återupptas i naturen via djuren, enligt vår sed, säger samfundets ordförande Henrik Hallgren.