På tv gjorde Dylan och Brenda ”det” för första gången. Steve var låg för att han inte hade någon att gå med till skolbalen. Den rättrådiga Andrea funderade på bojkott. David Silver stajlade på dansgolvet. Och åååh vad jag hatade den präktige Brandon Walsh. Utanför tv-rutan började det skymma. Höstsolen över vår ödsliga småstad liknade en stor clementin.
På fredagarna efter skolan brukade jag och några vänner träffas på Café Mecka. Vi pillade i stearinljus och drack påtårar till klockan åtta på kvällen då konditoriet stängde och händerna hade börjat darra av koffeinet. Enligt våra beräkningar bestod världen till 99 procent av idioter. Vi ansåg att våra jämnåriga var okunniga och vilseledda. Vi avskydde listmusik, kapitalism, kristna, USA och folk som inte var miljömedvetna. Särskilt intensivt avskydde vi förstås ungmoderater. En
minoritetsgrupp i plugget som klädde sig som börsmäklare och förvarade sina läxböcker i sina dokumentportföljer. Tillsammans med sina linjaler med texten ”Moderaterna, det enda raka”.
Pelle försökte desperat lära sig dra halsbloss men fick hostattacker så tårarna rann. Skulle någon ha kommit fram till vårt bord och frågat vad jag tyckte om Nirvanas Nevermind skulle jag sagt att den var sådär. Att jag gillade de tidigare grejerna bättre trots att jag inte hade den blekaste aning om hur de lät eller om bandet spelat in några andra plattor.
Det var på den tiden det fortfarande hette Tjeckoslovakien. En tid då internet var science fiction och mobiltelefon var något som satt fastmonterad
i Murres farsas 740. Det fanns inget yrke som kallades webbdesigner, ingen hade sett en dokusåpa och Nike Air Max var en vanlig joggingsko och inget samlarföremål. Vi var 17 år. Ängsligt självmedvetna i våra second hand-kavajer och Nej till EG-pins. Tänk om vi hade vetat att man i Sveriges ledande livsstilsmagasin 16 år senare skulle kunna läsa att ”högern just nu är det hippaste som finns” (Bon, nummer 32). Att chefredaktören för Ultra Magazine, Linda Norrman, skulle förvandlas till kristdemokrat och tycka att tonårstjejer borde tänka sig för innan de gör abort. Att den mest inflytelserika ungdomskulturen skulle kallas brats och bestå av överklassungdomar från Danderyd i golfkläder. Och tänk om Pelle hade vetat att han i framtiden så desperat skulle vilja bli kvitt sitt nikotinberoende att han på allvar skulle överväga hypnos. Vi hade inte trott våra jävla öron.
Jag läser någonstans att höstens mode är inspirerat av grunge. Första säsongen av Beverly Hills 90210 släpps på dvd i november. Bert Karlsson är precis överallt. Sverige har åter röstat fram en borgerlig
regering och ett flyktingfientligt parti har skördat stora framgångar i valet. Året är 2006. Och det känns lite som 90-talet precis har börjat.
Det tidiga 90-talet är tillbaka – i version 2.0
Senaste gången Sverige fick en borgerlig statsminister var jag 17 år. Jag bodde i ett radhus tillsammans med min mamma, pappa och syster i ett av Umeås centrumnära radhusområden. Bredvid den obäddade sängen i mitt pojkrum låg Herman Hesses Stäppvargen och några nummer av Ultra Magazine. Saccosäcken i hörnet läckte små vita kulor av frigolit. På golvet bredvid låg en gulnande, hårt tummad telefon från Doro. Den ringde. Jag höll andan och hoppades det var till mig. Men det var inte.
