Miljöminister Andreas Carlgren kunde inte vara mer tydlig när han skickade tillbaka beskrivningen av hur miljön i Östersjön påverkas av den planerade gasledningen mellan Ryssland och Tyskland till Nord Stream.

Ansökan är dåligt gjord. Bland annat saknas helt redovisning av alternativ till den föreslagna sträckningen, vilket miljöbalken föreskriver.

Nord Stream är inte den enda exploatör som inte har tid och kanske inte lust att utreda andra – i deras ögon sämre – alternativ. Men i slutänden kan det straffa sig genom tidskrävande och segdragna juridiska processer med oviss utgång.

Redan år 1998 hade Banverket lagt ut kartan för Botniabanas nya dragning, och fastnat för en sträckning över Umeälvens delta. Den dragningen innebär en tidsvinst på fyra minuter och gör att tåget inte behöver ”vända” vid Umeå station för att sedan köra vidare.

Problemet, för Banverket, var att EU-kommissionen ansåg att Umeälvens delta är ett synnerligen skyddsvärt naturskyddsområde, med tanke på alla de flyttfåglar som rastar här på sin väg till häckningarna i fjällvärlden. Det utnämndes därför till ett Natura 2000-område.

Ytterligare ett problem, med Banverkets ögon, var att ornitologerna i Umeå är av det segare slaget. Envist har de påtalat bristen på alternativ dragning av järnvägssträckan. Fastighetsägare i deltat har anslutit sig till kritiken och överklagat de olika tillstånden. Tillståndsprocessen har tagit år, och pågår alltjämt.

I fallet med Botniabanan har regeringen dock varit på andra sidan, det vill säga givit tillstånden till Banverket.

Så sent som i fredags fick regeringen smäll på fingrarna av Regeringsrätten i ärendet. Regeringen måste nu förklara varför den har tillåtit till en exploatering av älvdeltat, trots att den bevisligen kommer att skada skyddsvärda fågelarter.

För Nord Stream har processen precis börjat. Det är ovisst hur lång tid det tar innan nästa steg kan tas.