När cirka 800 demonstranter på lördagskvällen samlas på järntorget för att manifestera mot polisvåld omringar polisen torget under flera timmar.
Foto: Peter Knopp/Aftonbladet Bild
Det är torsdag förmiddag och vi väntar på George W Bush i försommarvärmen vid Gunnebo slott. Det dröjer innan limousinen, med presidentsigillet på navkapslarna, rullar in i den sömniga 1700-talsmiljön.
Till lunch ska Bush och statsminister Göran Persson äta piggvar med murkelkroketter. Mobilen ringer och det är en panikslagen tonårstjej som har svårt att andas.
– Polisen har slagit till mot Hvitfeldtska.
Hon står gömd inne i ett av skolans toalettbås.
Jag försöker övertyga henne om att svensk polis inte är särskilt farlig. Det är ett drygt dygn innan polisen skjuter den stenkastande Hannes Westberg.
Under våren 2001 följde jag aktivisternas förberedelser inför mötet, både de mer militanta rörelserna som Globalisering underifrån, och de som inte vill slåss. Några veckor tidigare träffades Göteborgs ickevåldsnätverk i en universitetsbyggnad nära Feskekörkan.
Deltagarna gjorde allt för att undvika hierarkier. Ingen ledde mötet, men det valdes ”mötesunderlättare”. Johan och Mafalda utsågs till ”förtrycksobservatörer” som skulle se till att alla fick tala till punkt, och att ingen använde härskartekniker.
De flesta var i 20-årsåldern och det som förenade dem var övertygelsen om att ickevåld och civil olydnad var det rätta sättet att protestera mot EU-mötet. Den här kategorin aktivister hörde till de största förlorarna när helvetet bröt loss på Göteborgs gator på fredagens morgon.
Under hela fredagen böljar gatukriget fram och tillbaka efter det inledande våldsutbrottet och stenregnet vid Götaplatsen.
Svärmar av svartklädda panikrusar efter hästchocker från polisen, barrikader byggs upp och överges, bränder anläggs, skylfönster krossas, busskurer slås sönder.
Poliser plockar upp gatstenar och kastar tillbaka mot demonstranterna.
– Om vi inte gör någonting då kommer vi att bli stenade till döds, sa en av polisens gruppchefer senare. Han tyckte att inte att det fanns något alternativ, men skämdes ändå:
– Det är något av det fulaste man kan göra, att kasta sten. Det gör ju bara elaka, dumma barn.
Göteborg den där dagen var som ett gammeldags fältslag: folk slogs man mot man eller till häst, med påkar, stenar, tillhyggen och överallt var hatet och skräcken närvarande.
– Nu kommer de jävla grisarna, skriker en tjej med palestinasjal och combat-kängor.
De svartklädda lämnar Avenyn och rusar genom Kungsparken ner mot Pustervikskajen och Fritt Forum, ett område som är reserverat för alternativrörelsernas politiska möten och debatter.
Det är fredag eftermiddag och bilden stannar plötsligt. På led står en mindre armé med kravallpoliser mittemot en rasande hop med demonstranter. Hatet och och adrenalinet dallrar i luften. Grupperna står och stirrar på varandra.
Redan på torsdagen hade polisen inlett insatsen mot Hvitfeldtska, som skulle bli avgörande i båda sidors historieskrivning efter toppmötet.
Polisen ringade först in skolområdet med containrar. Nedanför skolan samlades demonstranter, några tände eld på en amerikansk flagga och andra försökte klättra över containrarna.
De aktivister som bodde på Hvitfeldtska betalade 50 kronor natten. När polisen avbröt förhandlingarna och gick in möttes de av ”en solförmörkelse av sten” har en av dem berättat.
Långt ifrån alla var militanta men 459 personer greps för våldsamt upplopp och många tvingades sitta halva natten i bussar med brist på vatten och mat. Flera vittnade om kränkande behandling. En 16-årig flicka tvingades ned på marken där hon slogs med batong av en polis som skrek ”din förbannade kommunistfitta”.
Enligt polisen blev insatsen ett allvarligt slag mot de våldsamma gruppernas förmåga att agera: insatsen räddade Göteborg från betydligt värre saker. Demonstrantsidan tyckte att polisen bröt det förtroende som ändå fanns: Hvitfeldtska blev gnistan som utlöste och förvärrade våldet dagen efter.
På natten stod en polis och grät vid bussarna där aktivisterna från Hvitfeldtska hölls inspärrade.
– Det skulle ju inte bli så här.
Mitt emellan demonstranterna och poliserna som på fredagseftermiddagen stannar upp vid Pustervikskajen står docent Hans Abrahamsson från Göteborgs universitet. Han är med i Attac och ropar vädjande till aktivisterna.
Flera har gatstenar i händerna och de svarar med visslingar och hatiska talkörer.
– No Justice, no peace! Fuck the police!
– Jag var rädd så in i helvete, säger Hans Abrahamsson när jag talar med honom några år senare. Det var inte Attac som slogs i Göteborg, men Attac dog i kravallerna. Den franska globaliseringskritiska organisationen hade väckt mycket intresse i Sverige året före toppmötet, men var iskall efteråt.
Under fredagskvällen fortsatte oroligheterna vid Vasaparken, några kvarter från Pustervikskajen. Det var massor av folk på platsen, en blandning av demonstranter och vanliga göteborgare som var nyfikna på kravallerna. Trummorna från Reclaim the City-festen blandades med smattret från från polishelikoptrar.
Med jämna mellanrum är det något som sätter skräck i folkmassan, som sätter av i en vild rusning längs med Vasagatan. Ungefär klockan nio skjuts Hannes Westberg.
Dagen efter tar jag en taxi genom centrala Göteborg, som är avspärrat med containrar och poliskedjor.
När jag kommit hem till Stockholm på natten ringer hon på mobilen igen:
– Nationella insatsstyrkan har gått in på Schillerska.
Jag har inte mycket lugnande att säga.









