Den dag Ella dog föll ett ljummet sommarregn över det röda hus i backen där hon bodde ända fram till det stapplande slutet. Jag stannade utanför grinden, tänkte att huset nog ändå kände av det som hänt. Som om porslinsfigurerna i finrummet slokade under det extra dammlagret, som om rullgardinen i söderfönstret åkt ner en bit för att hålla det pågående livet på avstånd, värna om den nya tystnaden. Även om ekot fanns kvar av Ellas fotsteg och telefonprat, skratt och idoga pysslande med krukväxterna, detta bortknipsande av döda pelargonblad.

Vad gör ett hus som mist sin ägare? Sörjer förstås.

Det är ingen sorg som gör något väsen av sig och snart fylls rummen med nya människors liv och stoppade fåtöljer. Men husen minns, i väggar och trossbottnar finns åren sparade, lukterna gömda. Det räcker att gå uppför en trappa för att man ska bli påmind, komma ihåg hur det en gång var.

Jag vet för jag gjorde det nyss.

I somras råkade jag gå förbi huset där jag själv en gång växte upp. De nya ägarna – nåja, de har visst bott där sedan 1970-talet – bjöd in mig på husesyn, visade allt de byggt om och byggt till. Prakthuset de skapat, med en välskött gräsmatta ner mot havet. Nästan ingenting kände jag igen. Men vänta, den där vingliga stenmuren längst ner, nog var det samma som i min barndom. Annars allt nytt, fint, fräscht. Som om det inte var här hon bodde en gång, kvinnan som inte riktigt orkade med livet. Trots att hon hade man och barn och sjötomt med morgonsol.

Men sedan. Jag går uppför trappan. Dörren till höger på ovanvåningen står halvöppen och bakom mig ropar den nya ägaren att det där rummet har liksom blivit över, fungerar mest som förråd. En försiktig glimt in räcker. Jag står där på tröskeln och ser inte alls vad de satt in. Jag ser två flicksängar. Jag ser min syster och mig sitta på röda överkast och bläddra i skokartongen med klippdockor. Läsa biblioteksböcker och äta Mjölk-choko i trepack. Och plötsligt är det natt och jag kan inte sova och min syster säger, suckande, att okej då, jag kan väl få sova hos henne. Men bara en stund. Och sen är det morgon och utanför fönstret mot äppelträden har solen redan gått upp. Näktergalen flöjtar. Det är visst maj och mamma har redan börjat städa där nere. Detta blir nog en mycket bättre dag.

Jag står kvar där på tröskeln och jag vet, visst vet jag, att nu är nu, då var då. Det finns inga flicksängar längs väggen längre. Jag har inte ens kvar någon syster i livet. Och jag gråter över att så mycket är över, borta, slut. Sen snyter jag mig i ren tacksamhet över det som ändå finns kvar, sparat i huset som till det yttre blivit ett annat. Så att det utåt kan låtsas att inget av det gamla finns kvar. Men jag vet att det gör det. För jag känner husets hemligheter, suckarna och tårarna men också allt det härliga, flickfnissen och pappas dragspelstoner i trappan.

Sen åker jag hem och ställer till med kalas med mycket sorl och skratt och tjosan. Det gäller att se till att vad vi sparar i våra egna väggar. Med tanke på framtiden.