Medan populärkulturens baksida – Idol-finalen – gjordes upp i TV4 rullade SVT ut årets allra flottaste tv-händelse – Nobelfesten: en lika elegant glittrande tillställning som ett välbehövt motgift till alla miljoner tv-sändningar som blinkar med hela ansiktet åt det folkliga.
En endaste gång om året är det nämligen helt okej att, på bästa sändningstid en fredagkväll, inte rygga undan för kunskap utan istället omfamna det. En kväll där man vågar låta samtalen, om än bara i korta sekvenser, leda in på områden som inte hela tjocka släkten, mellan 0 och 100 år, kan förstå och uppskatta samtidigt.
En fest där labbrockar får bytas ut mot galastasser och där de som filmas i rutan inte är samma gamla kändisar som annars valsar runt mellan kanalerna. För på Nobelfesten är det ju inte dem som ”bjuder på sig själva” – 2000-talets viktigaste egenskap - som får kamerornas uppmärksamhet. Som tittare är det bara att luta sig tillbaka i tv-soffan och betrakta det som sker. Det är just där som det spännande kan dyka upp.
För vad är det egentligen som händer när Nobelstiftelsens värd Marcus Storch, vid den storstilade entrén, plötsligt lämnar drottning Silvias arm så att drottningen snabbt får hugga tag i en förvånad kungen? Bara i sammanhang där den formella mallen inte verkar ha justerats på hundra år kan en sådan händelse få fantasin att jobba dubbla skift. För visst är också Nobel-sändningen en spekuleringarnas kväll. ”Vad kan de prata om månntro?” frågar sig Victoria Dyring och John Crispinsson när kameran stannar på kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som samtalar med sin bordsherre, Cyperns utbildningsminister. Det har vi givetvis ingen aning om. Precis som oss därhemma kan SVT:s kommentatorer bara gissa sig till vad som pratas om mellan tuggorna. Det är kanske tur. För inte är nog samtalen så spännande som man skulle vilja hoppas.
Victoria Dyring och John Crispinsson sköter reporteruppdraget tillsammans med Karin Hübinette och Kristoffer Lundqvist. De är alla proffs i sina roller och sköter sina uppgifter – ett ständigt hoppande mellan ämnen och balanserande av högt och lågt - väl. Från intervjuer med pristagarna till småprat om blommor och fiskknivar.
Det är givetvis en enkel sak att hävda det smått absurda i att bänka sig framför tv:n för att se människor som man inte känner dinera. Att framför rutan följa varenda steg som tas på en fest där man inte är bjuden. Men det är ju just det otillgängliga som är det kittlande med Nobelfesten. Att det i en tv-värld som numera kräver action i varje sekund går att visa en flera timmar lång måltid. Där en mindre evighet verkar gå mellan förrätt och huvudrätt och där ingen av pristagarna ska röstas ut med sms.
