Till kabinettet hör naturligtvis ordförande José Manuel Barroso själv och den förste vice ord- föranden baronessan Catherine Ashton, EU:s nya ”utrikesminister”. Därutöver blir några personer helt centrala.
Till dem hör Joaquín Almunia, en mycket respekterad socialdemokrat från Spanien som nu tar över ansvaret för EU:s kraftfulla konkurrenspolitik. I tider då regeringarna vill ösa in statsstöd till företag på fallrepet kommer en lång kö av klienter att vänta utanför Almunias dörr.
Liberalen Olli Rehn från Finland som tar över Almunias tidigare ansvar för ekonomiska och monetära frågor blir likaså central i dessa kristider. Hans tunga huvuduppgift blir att inskärpa budgetdisciplin i alla de regeringar som kör statsfinanserna med växande underskott.
Belgaren Karel de Gucht, kristdemokrat, som tar över ansvaret för EU:s handelspolitik får naturligen den centrala rollen att försvara frihandeln i en tid då starka krafter vill få EU att verka som ett skydd mot globaliseringen.
Trion Almunia, Rehn och de Gucht måste konsolidera och utveckla de grundläggande principer som är själva kärnan i EU:s ekonomiska integration. Som en motpol till den trion finns Michel Barnier från Frankrike, som på president Nikolas Sarkozys uttryckliga önskan tar över portföljen för den inre marknaden, inklusive tjänstemarknaden, där nu tjänstedirektivet träder i kraft.
Även om Michel Barnier personligen är en förhållandevis mjuk fransk protektionist så måste han försvara en hel del av det merkantilistiska tänkande som Sarkozy ger uttryck för. Följaktligen väntar hårda bataljer inom kommissionen.
Frankrike gläder sig samtidigt över att Dacian Ciolos från Rumänien får ansvaret för den gemensamma jordbrukspolitiken. Ciolos är utbildad lantbruksingenjör i Frankrike och stöddes öppet av Frankrike och Polen när han eftersträvade just jordbruksportföljen. Därutöver gläds den polska regeringen över att Janusz Lewandowski blir budgetansvarig. Inför omförhandlingen av EU-budgeten kan man här se en trio som kommer att kämpa för att bevara den nuvarande ordningen med jordbruket som den tyngsta posten: Barnier, Ciolos och Lewandowski.
Några ledamöter har roller som är svåra att värdera. Dit hör tysken Günter Öttinger som tar över energifrågorna. Det låter bättre än vad det är så länge EU saknar en gemensam energipolitik. Utnämningen av den mycket pr-medvetna Connie Hedegaard från Danmark som klimatkommissionär låter också bättre än vad det är. Hennes roll blir framträdande i massmedia, men inåt i kommissionen kommer hon att sakna egna instrument för att påverka politiken. Hon riskerar bara bli ansvarig för ett tomt skal.
Cecilia Malmströms portfölj med invandringsfrågor och polisiärt samarbete är däremot substantiell. Under tio års tid har den visserligen bara rört sig framåt i snigelfart, men med Lissabonfördraget och Stockholmsprogrammet kan det plötsligt börja bli resultat.
Margot Wallströms tidigare område (kommunikation) har i den nya kommissionen blivit en del av en otydlig portfölj med olika medborgerliga rättigheter. Ansvaret får kristdemokraten Viviane Reding från Luxemburg.
