Vi skojar till det lite. He he, ho ho – när vi möter kolleger vid kaffeautomaten, när vi stöter på grannar på stan, när vi upptäcker en bekant på krogen – hi hi, ha ha. Men framförallt skämtar vi vid de tillfällen då vi inte står öga mot öga. Just eftersom vi inte ser varandra, blir den skämtsamma tonen då helt nödvändig. När vi pratar i telefon, chattar eller sänder ut budskap via statusuppdateringar trevar vi omedvetet efter det språkliga trivselludd som omger våra ord och som säger: Ja, jag är din vän. Ja, jag är helt ofarlig – och förresten, visst har vi roligt tillsammans? Få av dessa skämt skulle tåla närmare granskning. De skulle antagligen inte ens kallas för skämt om vi höll upp dem i ljuset. De är i själva verket något annat, ett slags fogmassa för våra relationer.
Ju längre bort vi är ifrån varandra och ju mindre vi känner varandra, desto större blir behovet av att använda sig av den intima sfärens leenden. I mina realtidsflöden strömmar kommentarer och åsikter från flera hundra människor förbi varje timme. Jag känner inte så många av dessa och om de inte någon gång hade använt sig av ett visst mått av humor i sina kommentarer, hade de framstått som fullständigt tokiga.
Det här är anledningen till varför konversationen på Twitter ser ut som den gör. Det är också orsaken till varför allvarliga och seriösa människor fyller sina Facebooksidor med tramsigheter. Tar vi bort humorn från vår kommunikation har vi bara pr kvar. Och pr istället för mänsklig värme är också vad vi riskerar att få, när journalister nu kastar tillbaka smilen i makthavarnas ansikten och säger: Är det här verkligen roligt? Är det det här ett bra skämt?
Naturligtvis måste då personen i fråga svara ungefär som statsministerns pressekreterare gjorde: Nej. Absolut inte. Jag skulle ALDRIG skämta om en sådan sak! Det hade ju varit oprofessionellt! Men den intima sfären är just oprofessionell. Det är vad vi har den till.
På kultursidorna rasar just nu en debatt om det offentliga rummets gränser, efter att det blivit allt vanligare att snabbt utkastade statusrader används som nyheter av journalister. Och på nyhetssidorna skrivs det om människor som får kicken från sina jobb för att de har haft på sig mössor med ironiska texter. Det är inte längre självklart var det offentliga rummet slutar och det privata tar vid. Men en värld som konsekvent håller skämten mot oss och ständigt förordar det spelade, känslotomma och pr-mässiga allvaret kommer inte bara att bli väldigt tråkig, utan faktiskt också sämre att leva i.
