I somras var jag med på ett seminarium om diskriminering. I en paus kom jag att prata med en juridikstudent om hans bakgrund. Hans pappa var bilmekaniker och mamman jobbade i vården. Själv var han den förste och hittills ende i familjen som sökt sig till universitetet.

Jag kommer att tänka på honom när jag läser Leif GW Perssons självbiografi ”Gustavs grabb – en roman om min klassresa”. Det är berättelsen om hur vidareutbildning och hårt arbete ledde från ett arbetarhem på Gärdet i Stockholm till en professur på Rikspolisstyrelsen. Precis som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson gjorde i ”Mitt förnamn är Ronny” beskriver Persson också svårigheterna med klassresan – känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans.

Under 40-, 50- och 60-talen mobiliserades hundratusentals unga människor från hem utan studietradition att ta sig vidare till universitetet. Det har sagts att Sverige då sannolikt var det land i världen som hade flest klassresenärer i förhållande till storleken på sin befolkning. I första hand innebar det förstås nya möjligheter på det personliga planet. Men dessutom var det en viktig motor för hela samhället.

När det gäller social rörlighet klarar sig Sverige fortfarande ganska hyggligt om man jämför internationellt. Men utmaningarna är fortfarande betydande. Skolor som inte håller måttet, arbetslöshet och segregation hindrar alltför många begåvade ungdomar att nå sin fulla potential.

I en debattartikel i Aftonbladet förra året hävdade socialdemokraterna Carin Jämtin och Anneli Hultén att ökad social rörlighet är viktigare än integration. De pekade till exempel på att skillnaden i skolbetyg är större beroende på föräldrars sociala bakgrund än beroende på utländsk eller svensk härkomst.

Fler borde fundera på de där sambanden. För några år sedan kvoterade Uppsala universitet in sökande på juristutbildningen utifrån etnisk bakgrund. Den etniska mångfalden ökade, men det gjorde även den sociala snedrekryteringen. Lite förenklat fick barn till läkare och advokater från Iran och Polen utbildningsplats medan barn till Sverigefödda elektriker och vårdbiträden hamnade utanför.

Grundtanken i en politik för fler klassresor – att det som ska spela roll inte är varifrån du kommer utan vart du är på väg – hör potentiellt hemma hos både vänster och höger. Men den har ändå svårt att få fäste i den politiska debatten. Sambanden är sammansatta. Processerna som påverkar den sociala rörligheten verkar långsamt. Det är inte problem som låter sig fixas med en kvot.

Det finns många Gustavs grabbar – och tjejer – där ute. Hur fungerar skolan som social språngbräda? Vad ger status i samhället? Vad betalar sig ekonomiskt? Den som på allvar vill bryta mönster som både håller tillbaka individer och bromsar en positiv samhällsutveckling borde ägna mer tid åt sådana frågor.