För en vecka sedan stod jag öga mot öga med Anabel Hernàndez, en fysiskt liten men i mod mätt gigantisk mexikansk journalist, som just tilldelats årets Golden Pen of Freedom av World Association of Newspaper vid deras konferens i Kiev. Hernàndez verkar i ett av världens farligaste länder för journalister, där korruptionen och våldet varje år leder till att de som försöker rapportera fritt torteras eller mördas.

När hon tog emot sitt pris var det inte tacksamhet för utmärkelsen som präglade hennes ord, utan en fräsande ilska, över alla de som offrats, för att de försökt göra sitt jobb. Hon lever själv under konstant dödshot, efter att ha avslöjat hur högt upp i landets styre korruptionen fått fäste, men slog fast att hon vägrade låta sig skrämmas. Hennes ord satte sig djupt hos alla åhörarna: ”Tystnad är också korruption. Att leva i tystnad är bara ett annat sätt att dö”.

När nyheten kom om att Johan Persson och Martin Schibbye ska benådas påminns jag om Hernàndez ord - och om vikten av mod. Schibbye och Persson visste att deras resa var förenad med stora risker. Men de drevs av övertygelsen att tystnaden, i det här fallet från provinsen Ogaden, är ännu farligare.

De och deras anhöriga har fått betala ett högt pris för det och även om vi nu är många som gläds åt frigivandet finns det inga som helst skäl att vara tacksam. Inte för en sekund får lättnaden få oss att glömma att de utsatts för ett grovt övergrepp, varje dag de suttit fängslade. Övergreppet begicks av en diktatur som tar sig rätten att klassificera en fri och oberoende rapportering som terrorism. Inte grundat på vad den innehåller och hur den yttrar sig, utan per definition. Etiopien rankas något högre än Mexiko i pressfrihetsindex, men länderna tillhör båda det mörka bottenskiktet.

Den ”tradition av nåd och förlåtelse” som journalisterna hänvisade till när de valde att inte överklaga domen i januari är en del av ett politiskt spel och inget att uttrycka tacksamhet för. Etiopien är fortfarande lika solkat när det gäller övergreppen mot det fria ordet, även om de nu valt att frige två av de internationellt sett mest omskrivna fångarna. Men man får inte glömma alla de som sitter kvar - eller som anklagats och dömts i sin frånvaro, för liknande ”brott”, på samma sätt som Anabel Hernàndez aldrig låter oss glömma alla de av hennes kollegor som fått sätta livet till.

Så sent som 27 augusti greps Temesgen Desalegn, chefredaktören för tidningen Feteh i Addis Abeba. Han släpptes kort efteråt, men signalen var ändå tydlig: även efter Meles Zenawis död kvarstår den hårda linjen mot en fri press.

Det vi nu väntar på att få läsa Schibbye/Perssons egen berättelse.

Läs mer:

Lättade anhöriga: Hoppas de är på väg hem

Detta har hänt sedan gripandet i fjol

Twitter om benådningen

---

PERSPEKTIV

SvD:s Jan Blomgren: ”Svenskarnas taktik lyckades”

-

-

-

Läs mer om Schibbye och Persson: