De har ockuperat mina måndagar hela hösten. Fått mig att tacka nej till andra nöjen eller – som sista utväg – klicka fram programmet i SVT Play trots att jag bor bakom så tjocka väggar att man hela tiden måste starta om webbläsaren.
Fyra män. Inga särskilt konstiga män. Snarast alldeles vanliga. Såna som skrattar och gråter, älskar och hatar, det vill säga allt detta som ingår i att vara människa. Oavsett om vi är män eller kvinnor.
Från början var jag skeptisk till serien Våra vänners liv, hamnade rakt i första avsnittet när tre av vännerna kidnappade den fjärde inför en svensexa. I ett garage. Klädda i grå kostymer. Det där, bestämde jag på sittande bak, var ingenting för mig. Jag har retat mig för mycket på för många män i mitt liv. Blivit klokare. Söker inte frivilligt upp dem som gör mig upprörd eller uttråkad.
Av en tillfällighet såg jag ändå avsnitt nummer två. Blev bara lite trött på de fyra vännernas eviga kramande vid möten och avsked. Satt där och muttrade: Jo, jo, vi förstår. Ni gillar varandra. Män kan också visa känslor, ta i varandra. Utan att de är bögar eller på hockeymatch.
Nu köper jag kramarna också. Har levt mig in i de skilda livshistorierna, håller tummarna för att Mats ska få ett jobb som han trivs med, att Olle fixar både sin njure och papparelation, att David kommer över sin hjärtesorg och Pontus lyckas förbli en bra frånskild pappa.
För mig är de här killarna ett bevis på vad som hänt, i verkligheten. Att också män mitt i livet förändrats. Inte bara de som passerat 50 och, i bästa fall, styrs av mer livserfarenhet än testosteron.
Att de riktigt unga männen är en annan sort än jag minns från mina egna tonår kan till viss del, påstår jag, förklaras med våra nya kaffevanor. Alla dessa glas med mjölkkaffe som killar samlas över på håltimmar och skolktimmar och vanliga lediga lördagstimmar. Som lattekille kan man inte hålla tyst. Innan man klunkat i sig ett stort glas har man fått ganska mycket sagt. Också om känslor.
Nu hyser jag förnyat hopp om medelåldersmännen, att de tillsammans skapar nya normer för vad som krävs av en riktig man. Så karriären inte automatiskt går före julpysslet på dagis och innebandyn alltid vinner över tvättstugetiden.
En gång ingick jag i ett kvinnogäng som for Sverige runt och underhöll andra kvinnor. I min kortmonolog slog jag fast att inget, nästan, får en man lika skärrad som när hans kvinna säger: Vi måste tala med varandra.
Från salongen, oavsett vilken stad vi befann oss i, kom ett sus av igenkännande. Det var en våg av sorg kantad med det generade fniss som föds i självrannsakans stund. När man vet med sig att man säger de där orden i raseri eller som suckande martyr.
I Våra vänners liv är det inga kvinnor som kräver samtal. Där vädrar männen sina tankar och känslor, rädslor och fantasier, vid de återkommande middagsträffarna. Eller också ringer de till varandra. I tid och otid, nöd och lust. Om två veckor är serien slut. Sen är jag rädd att det blir som vanligt igen, att schablonbilden av de tysta starka männen tar över.
Karin Thunberg är reporter på SvD Kultur. karin.thunberg@svd.se
